Får man trivas i miljonprogrammet?

Rekordårens hus och stadsmiljöer
Seminarium i Hammarkullens Folkets hus, Göteborg
22 januari
Arrangör: White

Den kurdiske taxichaufför som kör mig till seminariet i Hammarkullens Folkets hus bor själv i miljonprogramsförorten sedan 1986. Han trivs men vill ändå flytta; det finns för få möjligheter för hans barn att skapa sig en bra framtid i Hammarkullen.

Taxichauffören ger ett ansikte åt dilemmat med miljonprogramsområdena: De är hembygd för minst två miljoner ny- och "gammel-"svenskar och samtidigt kraftigt stigmatiserade. Får man trivas i miljonprogrammet?

Det var frågor av den arten som startade de hetaste diskussionerna på seminariet om rekordåren. Victoria Walldin är projektledare på Inculture, vars affärsidé är antropologiska kulturanalyser. Hon berättade om sina djupintervjuer med unga människor från miljonprogramsområden och deras dubbla syn på områdena: där är de uppväxta och precis som taxichauffören har de sin identitet där. Men var bosätter de sig när de bildar familj och har möjlighet att välja bostadsområde? Bor de kvar finns det för få resurser för deras barn. Flyttar de växer rotlösheten.

– Man tar sociala risker både vid flytt och stannande, sa Victoria Walldin, själv uppvuxen i ett miljonprogramsområde.

Hon efterlyser "det tredje rummet", där mångkultur inte är en politiskt korrekt fernissa utan ett positivt lyft för området. Några sådana exempel hittar hon inte i Sverige utan nämner istället nerslitna stadsdelar i London och New York som blivit hippa, mer genom mental än fysisk upprustning enligt Victoria Walldin.

Hans Lind, professor i fastighetsekonomi vid KTH, uttryckte också tveksamhet till arkitekters möjligheter att lyfta miljonprogrammet. Han och kollegan Stellan Lundström har studerat Göteborgsförorten Gårdsten i en studie om det lönar sig att satsa på upprustning av eftersatta områden.

Strikt företagsekonomiskt, nej, men samhällsekonomiskt, ja, är resultatet av studien. Och i Gårdstens fall är det sysselsättningseffekterna som är mest avgörande.

Professorn avslutade sitt föredrag med en rejäl brandfackla: "Vi förde exakt samma diskussioner i Rinkeby 1985 som vi gör här idag, i Hammarkullen 2009. Det kanske krävs något mer radikalt än det vi gör – vi kanske ska följa en del utländska exempel, riva hela områden och bygga upp något helt nytt."

Om den proteststorm som följde är representativ för den svenska modellen lär arkitekter och planerare snarare lappa och laga än riva hela rasket. Och arbetsuppgifter saknas inte. Marie Hult och Anna Graaf, båda White, konstaterar att 680.000 lägenheter från rekordårsbebyggelsen är i behov av att renoveras. Ersätta uttjänta PVC-rör, byta fönster och förbättra ventilationen är bara några av alla akuta behov. Här är det en fördel att områdena är storskaliga: Det är enklare att genomföra stora systemlösningar, framför allt energieffektiviseringar.

Ryktet säger att regeringen svängt och nu diskuterar åtgärder riktade mot miljonprogrammet. Den nödvändiga tekniska upprustningen kanske blir verklighet med statligt stöd. Men frågan kvarstår: Hur gör vi för att folk ska våga trivas i miljonprogrammet?

Elisabet Näslund

Fotnot: Rekordåren kallas perioden 1960–1975, där miljonprogrammet ingår och som utmärktes av hög byggaktivitet.