Efter Årsta

Det är alltid upplyftande när man är helt överens med ett juryutslag. Sällan har väl en vinnare varit så självklar i förhållande till sina konkurrenter som här. Samtidigt kan man undra vari det komplexa och komplicerade, som tidigare antytts vara orsaken bakom begränsningen av antalet tävlande, består i. Ett fritt fält är ju ganska långt ifrån en Slussenproblematik.

Betr. kompetensförsäkring via etablerade "säkra kort" kan som synes även dessa fallera som kockar kring soppan, vilket "Årsta Urban Natures" uppvisar genom en sista minuten-tillkomst(?) av två klumpiga mastodonttorn. I efterhand brukar en dylik fartblindhet refereras till som en testballong. Något som gör att förslaget lättare förknippas med estetisk djärvhet.

Liknande trevare har vi sett i t.ex Wingårdhs förslag med fyra lådor i kolossalformat på Heden i Göteborg, Wilhelmssons skorstensskiss över Stockholm, och Coop Himmelblaus Y-formade skrapa i Malmö, som inte ens gick att býgga. Men att inte våga försöka måste vara värre.

Att etikettera Arkipelag som ett idémässigt epokgörande förslag är ändå lite grand som att begränsa företeelsen parkour till något av en 90-talsuppfinning.

(jfr: http://titaniumwhite.files.wordpress.com/2007/10/yves_klein-749027.jpg).

Det nya är istället att man i Sverige nu accepterat att parkmiljö gör sig väldigt bra i en rumslig dialog med skylinearkitektur. En tidig förlaga är förstås Central Park, N.Y. där ett kontemplerande pick-nick-läge på Sheep Meadow med blicken mot skraporna bortom trädkronorna vid 59:e gatan inte lämnar någon visionärt inriktad arkitekt oinspirerad.

Förhoppningsvis leder nu innebörden av förhöjd förnyelse också till en ögonöppnande förnöjelse vad gäller andra kommande större exploateringsområden, som t.ex Nyhamnen i Malmö.

bo kristoffersson, 2009-02-23