Laila Strunke valdes till ordförande i Sveriges Arkitekters styrelse i november ifjol. Då hade hon suttit i styrelsen (först i dåvarande ArkitektFörbundets) sedan 1993. Vid årsskiftet lämnade hon jobbet som studiochef på Strategisk Arkitektur för att återgå till konsultlivet och bli en ännu mer aktiv ordförande.
– Jag vill ägna mer tid åt ordförandeskapet och det kan jag göra som egenföretagare då jag får andra möjligheter att styra min tid.
Hur har ditt eget jobb som privatpraktiserande arkitekt påverkats av Framtidsformer, det arkitekturpolitiska handlingsprogrammet som riksdagen antog 1998?
– Faktiskt inte alls. I den privata sektorn tror jag det är många som inte ens känner till det. I offentliga sektorn däremot har det varit mer av ett verktyg.
Vilken är din ambition med Sveriges Arkitekters förslag till ny arkitekturpolitik?
– Att vi utvecklar något som får genomslag, som genomsyrar vår verksamhet och skapar förändring. Den får inte bli bara en pappersprodukt! Arbetet ska inte enbart utmynna i ett manifest utan drivas fram på många olika sätt.
– Hur vi ska gå tillväga rent konkret är för tidigt att säga. Vi har precis inlett arbetet i styrelsen och med en referensgrupp. Dessvärre verkar inte kulturministern brinna för den här frågan.
Om du jämför med Danmarks uppmärksammade arkitekturpolitik, som kom för knappt två år sedan, vad kan Sverige lära av den?
– I Danmark har man jobbat medvetet och konsekvent med arkitekturperspektivet som näringspolitisk faktor. Arbetet underlättas av att de också har extern finansiering genom den stora Realdaniafonden, även om resurserna minskar nu i och med finanskrisen.
– Arkitekturpolitiken har blivit ett bra och användbart verktyg för kommunerna. DAC, Dansk Arkitektur Center, samlar det konkreta arbetet, till exempel Copenhagen X-projektet. Man arbetar också mer med arkitekturen som exportfråga, något som vi ska utveckla i samband med svenska regeringens delegation för hållbara städer. Det är nödvändigt att arbetet bedrivs på olika nivåer och att det blir handfast och konkret i vardagen.
Den andra stora frågan för Sveriges Arkitekter är att se till att lågkonjunkturen drabbar medlemmarna så lindrigt som möjligt. Vad gör förbundet?
– Förutom rådgivning och stöd vid förhandlingar jobbar vi med kompetensutveckling; stärker proffsprogrammet och ger starta eget-kurser. Vi utreder också möjligheten att införa en inkomstförsäkring.
Vad kan man själv göra som arkitekt?
– Det låter säkert hårt om man är drabbad, men det kan ofta komma något positivt ur kriser. Många, däribland jag själv, startade eget under arbetslösheten i 90-talskrisen. Jag tvingades till förändring och utvecklades mycket. Även om det alltid är tråkigt att lämna en bra arbetsplats leder det till nya vägar och ofta till nya framgångar.
– Jag hoppas många ser möjligheten att bredda sin yrkesroll: Vad kan jag göra med min utbildning och erfarenhet?
Vilka krav ställer Sveriges Arkitekter på arbetsgivarna?
– Vi lever i en värld där de flesta arbetsgivare inte har så stora resurser. De har inte samma möjligheter till omställningsprogram och liknande som storföretagen, men har i vissa fall Trygghetsrådet till hjälp. Vad arbetsgivaren bör göra är att sköta processen kring uppsägningar på ett bra sätt, informera och se till att det går rätt till.
– Det är inte så lätt att vara arbetsgivare i dessa tider, verkligheten är svårplanerad och ryckig. Det företagen kan bli bättre på är att tänka långsiktigt och strategiskt.
Hur ser du på det framtida innehållet i arkitektyrket?
– Jag vill se arkitekter i andra yrkesroller än den klassiska projekterande arkitektens. Vår utbildning ger en grund för så mycket mer än det. I vissa länder närmast överutbildar man arkitekter och det gör att man nästan tvingar ut dem i andra roller oftare än i Sverige. De söker sig oftare än här till beställarsidan, vilket borgar för högre kvalitet på projekten. Arkitekter är ju de bästa beställarna!
– Jag ser en förändring hos de yngre. De är mer gränsöverskridande och söker oftare nya samarbeten.
Du har varit fackligt aktiv sedan 1987. Varför började du jobba fackligt?
– När jag hade jobbat ett år på Berg Arkitektkontor blev jag så förgrymmad över att nyutexaminerade fick mer betalt än vi som redan var anställda. Då sa någon, att du som är så ettrig ska väl vara fackligt aktiv. På den tiden hade vi i de största klubbarna ett nätverk. Vi träffades regelbundet, jämförde villkor och löner och stöttade varandra.
Som ordförande i ArkitektFörbundet var du med och startade Sveriges Arkitekter 2002 tillsammans med Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Fysiska Planerares Riksförbund FPR, Svenska Inredningsarkitekters Riksförbund SIR och Landskapsarkitekternas Riksförbund LAR. Vilken är den största fördelen med Sveriges Arkitekter?
– Att vi samlar alla och kan driva både arkitekturfrågor och arkitekternas frågor. Och att Sveriges Arkitekter talar för nästan alla arkitekter - det är vår stora styrka.
När Sveriges Arkitekter startades fanns en rädsla för att de mindre yrkeskategoriernas intressen skulle komma i skymundan. Hur har det gått?
– I förhållande till sin storlek tycker jag de mindre professionerna fått oändligt mycket mer resurser. Det finns säkert ännu mer man kan göra, men det finns till exempel helt andra kansliresurser och vi har akademierna. När vi bildade Sveriges Arkitekter såg vi det allihop som ett överlevnadsvillkor; om vi samlar styrkorna klarar vi framtiden bättre.
Hur fungerar det att vara ordförande i ett förbund som driver både fackliga och professionsfrågor?
– Jag tycker det fungerar väl; de fackliga villkoren är i vår värld så starkt förknippade med professionsfrågorna och de berikar varandra. För mig är inte fackligt arbete att vara emot utan för något. De allra flesta är ju anställda, även chefer och delägare. Vi måste arbeta tillsammans med företagen: Det var något jag fick med mig från tiden på Berg, där ledningen välkomnade en stark fackklubb.
– Vilka frågor som är starkast beror rätt mycket på konjunkturen. Under de senaste åren med högkonjunktur har de fackliga frågorna varit andra och kanske inte varit lika viktiga men nu kommer det att ändras. Den flexibiliteten måste en sådan här organisation ha. Mitt eget fackliga intresse är fortfarande lika starkt - jag kommer från den världen och har ett patos för rättvisefrågor.
Elisabet Näslund