|
|
|
Utgivningsdatum: 26 september 2002
En skamfläck för Kosta eller unika byggnader som måste räddas undan förgängelsen? Meningarna går isär när det gäller Bruno Mathssons fem radhus i den lilla glasbruksorten. Nu har kommunen bjudit ut husen till försäljning. Vem köparen blir avgör förmodligen deras öde.
Foto: Kasper Dudzik.
Läs fortsättningern på sid 16
En ful tidning. Det är vad en del tycker om nya Arkitekten. Ungefär lika många tycker tvärtom och kommer med uppmuntrande tillrop. Men det vet man ju, att det är så med smaken.
Lite förvånad är jag kanske att det är formen som väckt mest reaktioner hos läsarna. Vår ambition har varit den motsatta, att prioritera innehållet framför formen. Eller kanske snarare att skapa en form som prioriterar innehållet.
Det vackra magasinet har alltså inte varit vår förebild. Vi har inte velat göra en tidning som man lägger på soffbordet för att gästerna ska ha någott lättsmält att bläddra i.
Nu strävar vi vidare på den inslagna vägen och låter i det här numret etiken gå före estetiken. Vi belyser frågan om arkitekternas roll och ansvar i konflikten mellan Israel och Palestina. En stor och svår fråga givetvis.
Också på debattsidan svallar debattens vågor i etiska frågor. Där ifrågasätts varför Sveriges Arkitekter inte gett stöd till Solidarity House i Bosnien, och styrelsen svarar.
Att man inte måste gå till konflikthärdar runt om i världen för att hitta exempel på att kulturarv förstörs, visar vi i ett reportage om Bruno Mathssons radhus i Kosta.
Välkomna till nummer 2.
Per Lander
Gunilla Svenssons pinfärska Ingvar Kamprad Designcentrum på LTH är invigt och arkitekten själv strålar av glädje. IKEAs grundare har skänkt 250 miljoner till verksamheten med en önskan om en lyckad utbildning i ett lättstädat hus, ordentliga verkstäder och bra med förråd.
Har Ingvar Kamprad orsak att vara nöjd?
- Absolut, säger Gunilla om huset hon skapat åt beställaren Akademiska Hus i samarbete med Fojab, som gjorde bygghandlingarna.
- Det här är ett miljövänligt hus utan emitterande material som fogmassor, spackel och lim, nej bara billiga, robusta och hållbara material som slipad betong, linoleum eller trägolv. Snickerier och experimenthallar på upp till 200 kvm med stora dörrar ut till gården för utomhusjobb. Energianpassad ventilation men inget självdrag eftersom eleverna jobbar med ämnen som plastskum och måste ha säker ventilation.
Var fick du inspiration?
- Av modern, holländsk arkitektur. Den har kastat av sig auktoritära bojor. Det var ett härligt uppvaknande att möta en så fri arkitektur! En designskola ska vara enkel. Det som skapas ska komma till tals.
Tillsammans vandrar vi runt i skolan. Elever och lärare kramar om Gunilla. Det är blivande arkitekter från näraliggande Arkitektur, som nu fått både inom- och utomhusförbindelse med Designcentrum. Det är designelever som tidigare varit utspridda i allt från Arkitekturs källare till Aerosollabbet. Alla är glada över ljusa, funktionella lärosalar, där Gunilla tagit aukustiska hänsyn till hörselskadade och där synskadade kan söka sig fram i korridorerna utmed en räfflad gummimatta.
Lena Sperlings lärarrum är fullt med golvmoppar. Hon är inredningsarkitekt och industridesigner och leder ett städprojekt. Belåten? Mycket! Äntligen ett hus som formar sig efter verksamheten, säger hon till Gunilla. Sen betraktar vi Gunillas stolthet, en öppning i huset där 4-5000 lundabor kan cykla hem över kullen till Norra Fäladen, som de gjort i alla år.
Ja, luften runt Gunilla är mycket varm. En riktig hetluft.
Kerstin Påvall