Plaketten överlever huset

Det är Herman Bergman konstgjuteri i Enskede som förverkligar arkitektens dröm: Kasper Salin-plaketten. Sedan många år tillverkar de reliefen som pryder Salin-prisade hus och de repliker som lyckliggör beställare och arkitekt.

Hur ska man sköta sin Kasper Salin-plakett när man väl fått den?

– Torka av med en mjuk trasa och vaxa om den ibland om den sitter ute. Annars håller brons i många tusen år. Plaketten överlever huset, svarar Leif Schölin.

Han borde veta: Han är verkställande direktör på Bergmans, ett av de ledande konstgjuterierna i Skandinavien. Företaget har funnits i över hundra år och har legat i det lilla industriområdet på Sandsborgsvägen intill Skogskyrkogården i södra Stockholm de senaste 50. De är specialiserade på att gjuta skulpturer och konstföremål i brons. I snart 25 år har Bergmans gjort Kasper Salin-prisplaketten.

Vi kliver upp några trappsteg och ramlar rakt in i ett trångt kontor med atmosfär. Där och i rummen intill fylls hylla efter hylla med ler­formar och bronsavgjutningar, från små figurer till stora byster. Den största vi kan se föreställer fotbollsidolen Nils Liedholm, som gjorde succé i Italien på 50-talet. Det är konstnären Peter Linde som porträtterat.

På golvet intill Liedholm upptäcker vi gjutformar till den större Kasper Salin-plaketten. Men inte en chans att man kan smuggla ner en i sin väska, Leif Schölin ser oss.

Hos Bergmans samsas Kasper Salin-priset med andra storheter som till exempel Rockbjörnen, Guldmasken, Svenska Hjältar samt en trehövdad säl.

Luften känns torr och sandig, som en sensommardag i norra Marocko.

Leif Schölin förklarar processen bakom plaketten.

Kasper-plaketterna görs i två olika storlekar och tillverkas i olika gjutmetoder. Cire perdue, förlorad vax, har anor från antiken och är lämplig för detaljer och bokstäver. Den används till de mindre salinreplikerna. Den större, som hängs på byggnaden, tillverkas i sandformningsteknik där man inte använder vax utan bygger gjutformar direkt på originalet.

Utgångspunkten för Bergmans arbete med Salin-plaketterna är ett original av Bengt Lindroos från 1984. Det gjordes i en ny version när Sveriges Arkitekter bildades och texten måste skrivas om.

Plakettprocessen börjar i vaxavdelningen, närmast kontoret. Leif Schölin visar och berättar, steg för steg.

– Runt originalmodellen i plast gör vi först en silikonform, som används för att göra en ihålig vaxkopia i lämplig tjocklek. Det är ungefär som att stöpa ljus, säger han.

När vaxkopian är retuscherad och klar löder man fast gjutkanaler som gör att bronsen enkelt kan flyta in i skulpturens gjutform.

Därefter går vi in i det så kallades påslagsrummet där man kastar lera på vaxkopian. Väggarna bakom den buktar av stelnad lera som missat målet.

Här ska kopian bakas in i eldfast schamottemassa, som består av vatten, gips och fem olika ingredienser i hemlig blandning.

– Alla har sina recept på leran, vårt är 50 år gammalt, förklarar Leif Schölin.

När leran fastnat runt vaxkopian bränns lerformen sakta i ugnen i 750 grader. Det tar ett par dygn. Vaxen smälter bort (därav metodens namn, förlorat vax) och lämnar ett negativt hålrum i formen som nu har blivit keramisk och kommer att tåla den cirka 1.100 grader varma bronsen. De varma formarna från ugnen packas i sand och bronsen hälls i formarna. När plaketten är gjuten rensas den från gjutkanaler och sandblästras ren från gjutslagg.

Sen är det dags för ciselering och patinering i källaren. Plaketten får hängare baktill. I patineringen luktar det stundom ruttet ägg.

– Det är när vi hjälper metallen att oxidera och använder svavellever. Den ger plaketten en medaljbrun nyans, förklarar Leif Schölin.

Ett lager vax, sen är det klart. Plaketten lämnar Bergmans, sprider glans och ära där den hamnar. Den klarar både torrt och vått.

Även en utspilld skvätt champagne.

Text: Kerstin Persson Foto: Annika Jensfelt