|
För bara dryga månaden sedan målade såväl Konjunkturinstitutet som regeringen upp en ganska positiv bild av framtidsutsikterna för den svenska ekonomin. Visst, en konjunkturavmattning under 2009 stod för dörren, men för 2010 handlade prognosen om fördubblad BNP-tillväxt, sänkta räntor och lägre inflation. Utgående från dessa antaganden var det inte särskilt svårt att göra bedömningen att vare sig byggsektorn i stort, eller specifikt arkitekterna, skulle drabbas särskilt mycket av det som framstod som en relativt kortvarig svacka. Konjunkturinstitutet framhöll så sent som i september att byggsektorn var den del av näringslivet som bäst stod pall för den vikande konjunktur som präglade stora delar av näringslivet i övrigt. För bara några dagar sedan spådde Sveriges Byggindustrier, i sin senaste konjunkturrapport, till och med svagt ökande investeringar i byggande och anläggande 2009.
Men då hade finansstormarna redan dragit in över oss med full kraft. Börserna störtdök och banker och kreditinstitut började stå på öronen. Verkligheten kom ikapp konsumtionsdrivna låneekonomier, både den stora amerikanska och den lilla isländska. Färska svenska konjunkturprognoser passerade omedelbart bäst före datum.
På marknaden blev både krediter och förtroende snabbt bristvaror. Priset på risk sköt i höjden och det blev plötsligt både dyrare och svårare att låna till sunda investeringar. Marknaden blev alltmer nervös och förtroende blev därmed en än större bristvara.
Stormen har inte bedarrat när detta skrivs, så prognoser är minst av allt lätta att göra. Det vi dock ser nu är att försiktigheten breder ut sig och allt fler väljer att sitta så stilla som möjligt i båten. Det gäller även bygg- och fastighetsmarknaderna. Osäkerheten och ökade svårigheter att få kredit bidrar till att planerade investeringar skjuts på framtiden. Företag investerar inte trots att man egentligen behöver, privatpersoner avvaktar med husköp och lägenhetsbyten. Greppet om den egna plånboken blir hårdare. Normala omsättningsprocesser på marknaden stannar upp.
Att finanskrisen leder till en allmän konjunkturnedgång är alla nu eniga om. Den sammanhållande länken är pengar, som just nu inte finns i omlopp på det sätt som krävs för att finansmarknad och i förlängningen marknaden i stort ska fungera utan störningar.
Att detta också påverkar arkitekternas marknad är helt uppenbart. Frågan är bara med vilken kraft och i vilken omfattning. Bra svar kan knappast ges idag. Investeringar i byggande och anläggande handlar om framtidstro, sviktar den så går också investeringsvolymerna ned. Det är en gammal sanning som återigen nu bekräftas.
Paradoxalt nog är den underliggande marknaden för arkitekter både sund och stark. Det har knappast byggts något på spekulation i det här landet under senare år. Det kommersiella marknadssegmentet är starkt, även om många undrar hur många stora nya köpcentra vi tål. Inte heller har vi förbyggt oss på bostadssidan, snarare tvärtom. Hälften av landets kommuner redovisar bostadsbrist och vi har under en rad år byggt relativt sett mycket färre bostäder än jämförbara länder. Stora investeringsbehov finns i infrastrukturen och ska vi göra allvar av strävandena till en hållbar samhälls- och stadsutveckling står mycket stora uppgifter framför oss.
Behov finns alltså och brister är lätta att identifiera. Marknaden är i grunden sund, men förstås beroende av en efterfrågan som nu viker. Men när finansieringssystemet drabbas av infarkt och framtidstron får sig en törn hjälper det inte att uppgifterna och behoven finns där. Alla berörs, även arkitekterna som kommer att få känna av en sämre marknad.
När detta skrivs i mitten av oktober är uppsägningarna hittills mycket få och flertalet arkitektföretag har fullt upp att göra. Längst ut i änden börjar dock tecknen visa sig på att projekt skjuts framåt i tiden och att finansieringslösningar inte riktigt går att få ihop. Det betyder förstås att det vi bara för någon tid sedan mest såg som en mer tillfällig konjunktursvacka nu riskerar att bli både mer djupgående och mer långvarigt. Mer än så går knappast att sägas idag, när prognoser förefaller ha en veckas livslängd.
Klarar sig Sverige bättre än andra länder undrar man förstås. Med stabila offentliga finanser och allmänt sett god ordning i ekonomin borde det vara så kan man tycka. Men finanssmittan känner inga gränser och svensk ekonomi är en liten del i den stora internationella finansväven, så osvuret är nog bäst.
Positiva tecken finns dock. Genom samordnade aktioner sänker nu riksbankerna sina reporäntor. Prognosmakare spår fortsatt snabba räntesänkningar och om en snar räntenivå ner mot tre procent, vilket i så fall skulle innebära en 50-procentig räntenedgång på kort tid. Parat med snabbt sjunkande inflationsförväntningar ger det vitalitet åt ett finansieringssystem som nu går på lågvarv. Hur långt det räcker återstår att se. Hittills har marknaden gjort tummen ned för de olika regeringarnas stödpaket och börserna har fortsatt att rasa. Nu är det psykologi. En dag säger marknaden att stödåtgärderna räcker. Då börjar en återhämtning. Men när?
Tills vi vet det är det nog klokt att hantera ordet kortvarig med försiktighet.
Staffan Carenholm
|