Mellan Balkan och New York

Född i Serbien och bosatt i New York. Arkitekt Srdjan Jovanovic Weiss har både landsmannens grodperspektiv och den utomståendes örnperspektiv på Balkan, en del av Europa han forskar om och där han har projekt.

Av Elisabet Näslund

Srdjan Jovanovic Weiss har kryss i alla rutorna i testet "Är du en modern nomad?". Begreppet kom med IT-eran och står för en intellektuell akademiker och/eller konstnär med kontoret i iPhonen som rör sig hemtamt i världens alla hörn. Srdjan är arkitekt, författare, lärare och forskare. Han är född i Serbien, utbildad vid Harvard, forskar i London och bor i New York. Det telefonnummer han ger mig inför intervjun går till en väns bostad i Basel. Där har han mellanlandat, på väg från Novi Sad i Serbien där hans kontor ritar om en friluftsarena, på grund av en utställning där Novi Sad-projektet liksom delar av hans Balkanforskning visas. I november kommer han till Stockholm som en av föredragshållarna på Arkitekturdagen.

Vad ska du tala om på Arkitekturdagen?

– Mest om förändringarna på Balkan, som jag forskar och skriver om: Den snabba politiska omsvängningen och hur arkitekturen har påverkats av det som hänt.

Du är praktiserande arkitekt, lärare och forskare. Hur går det att få ihop rollerna?

– Jag är utlänning i New York och det gör det lättare att vara generalist, att praktisera flera roller. Och de olika rollerna berör och har betydelse för varandra.

Srdjan Jovanovic Weiss första bok, Almost Architecture, behandlar den politiska krisen i Serbien. I den driver han tesen att Serbiens förre nationalistiske ledare Slobodan Milosovic under Balkankriget fungerade som en arkitekt och Nato som arkitekturkritiker.

Halsbrytande, kan du utveckla det?

– Milosevic var arkitekt genom sin frånvaro. Han vägrade att manifestera sig genom byggnadsverk, som Tito och Ceausesco, och under sina år vid makten lät han bara bygga två projekt. Men genom frånvaron av statliga byggen och genom att han såg mellan fingrarna med när och vad som trots allt byggdes gav han rum för en illegal, folklig arkitektur som jag kallar turboarkitektur. Under ett och ett halvt decennium utvecklades den från en rörig stilkollision till en sofistikerad mainstreamarkitektur.

– Beträffande Nato bombade deras plan i mycket hög grad modernistiska byggnader från efterkrigstidens socialistiska styre. Det var ett medvetet val som byggde på att de såg dessa byggnader som uttryck för serbisk nationalism/fascism.

Så du anser att arkitektur och politik hänger ihop?

– Ja, det gör jag. På Balkan gick socialismen och modernistisk arkitektur hand i hand, idag vågar ingen bygga modernistiska hus. Människor på gatan är emot socialism, därför gillar de inte modernism. De intellektuella, däremot, är för modernismen. Själv står jag någonstans mitt emellan.

Fotoboken "The Lost Highway Expedition", som Srdjan Jovanovic Weiss är redaktör för tillsammans med Katherine Carl, beskriver den resa närmare 300 arkitekter, konstnärer, författare och curatorer från Europa och Amerika gjorde mellan de åtta huvudstäderna på västra Balkan, varav flera skapades när Jugoslavien föll sönder. Srdjans forskning handlar om hur de nya huvudstäderna ska fungera och hävda sig i Europa.

Kan de ta arkitekturen till hjälp i sin uppbyggnad och för att tävla med varandra och resten av Europa?

– Det är jag väldigt starkt övertygad om. Arkitektur och byggande är alltid i fokus i skeden som de här, med abrupta politiska förändringar. De nya huvudstäderna jobbar just nu aktivt och på olika sätt med sin återuppbyggnad och med att särskilja sig från varandra.

– För oss arkitekter gäller det att acceptera den geopolitiska skalan, oavsett storlek, som vi kan påverka lokalt. Och att vara aktivister, som NAO, vårt kontor, i Novi Sad där vi försöker bevara en friluftsarena från socialisttiden och förvandla den till ett centrum för ungdomskultur som drivs av lokala krafter.

Vilka arkitekter är verksamma i forna Jugoslavien?

– Många är som jag, uppväxta på Balkan men bor någon annanstans. Det är fortfarande svårt att vara verksam där, man blir isolerad och det är svårt att få uppdrag. Det är lättare i Kroatien och Slovenien, många kolleger därifrån har flyttat tillbaka.

Du är grundare av och delägare i Normal Architecture Office, NAO. Varför namnet och vad är "normal arkitektur"?

– Normalt i USA är att ha en svart president. Det normala har en inre logik, som kanske inte ser normal ut men som är det när man skärskådar den. När allt är galet omkring dig är arkitekturen normal, svarar Srdjan Jovanovic Weiss kryptiskt.