Rum med textil kvalitet

Marie Dreiman lärde sig inredningsarkitektyrket den långa vägen. Utbildad till textilformgivare har hon tagit nya material till sig, glas, byggkeramik och papper.

Av Nina Gunne

Textil som rumsskapande element, textil som arkitektur. Och som har en funktion. Så beskriver Marie Dreiman först sitt arbete.

Hon är textilformgivaren som blev inredningsarkitekt. På vägen har hon arbetat på arkitektkontor och studerat vidare kring ljus och glas i arkitektur. Idag arbetar hon med hela inredningar och designuppdrag där hon använder sig av textil, byggkeramik, färg, glas och papper.

- Det är de textila kvaliteterna jag tar med mig till olika material. Textilt som något taktilt, elastiskt, formbart, nästan organiskt.

På och runt hennes arbetsbord finns mängder av tyg- och mönsterprover. På väggen sitter modeller i olika storlekar inför hennes senaste utställning för Bogesunds väveri på möbelmässan i Stockholm där hon vek tyg i origami till väggskulpturer. Här hänger en stolsits av flätat gummi och en modell av stolen står framför henne på bordet. En svart glasskiva skärmar av mot nästa bord. Ett axplock av de material hon arbetar med.

- Jag jobbar gärna med mönster i olika material och teknik, som terrazzo, glas och klinker. Och jag tar med mig ett materials egenskaper till ett annat.

Marie Dreiman började med textil, tillskärning och vävning och sedan textillinjen på Konstfack. Men hon insåg tidigt att hon arbetade rumsskapande och att det hon var bra på var färgsättning och att skapa olika atmosfärer i rum.

- Jag var intresserad av arkitektur redan som nittonåring på 80-talet, men tyckte att den tidens arkitektur var så trist. Jag såg inget konstnärligt utrymme där. Textil lockade mig mer och jag sökte in på textillinjen på Konstfack. Men jag sneglade hela tiden på arkitekturutbildningen.

- Jag ville förhålla mig till rum och helhet och sätta in mitt arbete i ett större sammanhang.

Idag vill hon arbeta, gärna i samarbete med arkitekter, i uppdrag där hon kan göra tillägg i ett rum som samverkar med det arkitektoniska konceptet men som tar det en nivå längre. En detaljeringsnivå som arkitekter inte alltid mäktar med eller har kompetens för.

- Traditionellt har det funnits två spår för textilformgivare där det ena handlar om att skapa gardiner och möbeltyger och det andra om textil konst. Jag vill använda textil som rumsskapande och som ett bland flera material i inredning och arkitektur. Textil som "kan" något och bidrar till den rumsliga lösningen och inte bara utgör ett dekorativt element. Textila egenskaper och de associationer kan också översättas till andra material vilket jag gjort i flera projekt.

En av hennes förebilder idag är Petra Blaisse, holländsk arkitekt, textilformgivare och landskapsarkitekt, som har arbetat med bland andra OMA. Ett av projekten är Casa de Musica i Porto av samma kontor. Blaisses kontor Inside-Outside har arkitekter av alla kategorier och tar sig an allt från inredningar till parker.

- Gardiner har tidigare stått längst ner på statushyllan. Petra Blaisse lyfter dem till nya höjder, säger Marie Dreiman.

Det vill hon också göra. Och hon är på god väg. Hon plockar fram en metallduk ur en låda. Tunn metalltråd vävd till ett skirt men formbart "tyg". Av det skapade hon, tillsammans med inredningsarkitekten Mia Cullin, gardinvåder och lampor till inredningen i Ulriksdals Wärdshus paviljong förra året. Metallduken blev ett filter mot utsikten som är transparent vid dagsljus men blir tät och skärmar av de svarta glasrutorna när mörkret faller. Tre lampor i metallduken ersatte en stor ljuskrona för att bryta upp det centrala i rummet.

- Vi ville ha en "ute-kvalitet" i rummet, som på en uteservering och vi associerade till lyktor, förklarar Marie Dreiman.

Efter examen på textillinjen på Konstfack sökte hon sig till arkitektkontoret Bååth & Bååth. De elva anställda arbetade integrerat och hon fick delta i flera projekt och ansvara för färgsättning som hon snabbt lärde sig inte var någon självklarhet för arkitekter att arbeta med. Under en kurs på KTH i Ljus & Rum för Anders Liljefors och Jan Ejhed 1992 arbetade hon rumsgestaltande med dagsljus och byggde modeller. Hon lärde sig inredningsbranschen under en period på Lammhults showroom vid Nybroviken. Därifrån blev hon värvad till ett färgforskningsprojekt hos arkitekt Åke Svedmyr där hon jobbade med bland annat skolor.

- Jag upptäckte att jag kände mig allt mer hemma i arkitekturprojekt och jag såg vilka uppdrag jag kunde hantera.

Hon hyrde 1995 in sig hos Claes Kock arkitekter där hon snabbt blev involverad i flera projekt. Efter några år satt hon som handläggare för ett stort inredningsprojekt på IMF förlag i München och ansvarade för färgsättning och koordination.

- De sju år jag samarbetade med Claes Kock var min skola till inredningsarkitekt och projektet IMF förlag har satt ribban för mig. Jag ritar fortfarande mycket speciallösningar istället för att välja ur kataloger. Jag vet att det går och vill gärna göra det i större projekt där det är rimligt att lägga ner den tiden.

Under ett år på Konsthögskolan arkitektur på tema glas och arkitektur 2001-2002 fick hon tillgång till ytterligare ett material att arbeta rumsgestaltande med. En spin-off från kursen var en inredning i en träningsstudio där hon använde pendlade skärmväggar som avskärmade träningslokalen från receptionen.

- Jag hade blivit fascinerad av små glas och bröt upp "glasridån" (av plastmaterial) i små rutor som bara delvis avskärmade samtidigt som luft kunde passera. Ett sikt- och luftfilter.

Året därpå bestämde hon sig för att satsa mer på sitt egna företag och flyttade till en ny lokal. Hon började känna sig alltmer bekväm i inredningsprojekt och ansökte om medlemskap och yrkestitel i Sveriges Arkitekter. Numera är hon inredningsarkitekt SIR/MSA.

- Det känns skönt att kunna säga att jag är inredningsarkitekt och inte bara att jag jobbar som sådan. Men att inte vara utbildad arkitekt har haft sina fördelar. Jag blev aldrig någon ritslav utan fick arbeta med det konceptuella och gestaltande direkt.

Ett av de första projekt hon gjorde tillsammans med inredningsarkitekten Mia Cullin var inredning av webbyrån Intellecta Interactive år 2002. Uppgiften var en ny och tydlig entré och bra arbetsplatser och möjligheter för avkoppling för personalen. De utnyttjade ett rum utan dagsljus och la mot en befintlig vägg utan fönster till en vägg i korrigerad plast med ljus underifrån. Den lysande väggen skapade en lugn och rogivande stämning för personalmöten och avkoppling.

Hennes samarbete med Mia Cullin har fortsatt, sedan 2007 under namnet DreimanCullin, och de har nu börjat formulera sig kring vad de är särskilt bra på.

- När vi tittade tillbaka på våra projekt såg vi att vi arbetade med olika sorters filter. Vi återkommer till att använda olika höljen, skikt och lager som också fyller en funktion i den rumsliga lösningen.

De formulerade tillsammans konceptet Filter som beskriver hur de arbetar.

- Det kan handla om både akustiska och visuella ljus- och siktfilter. En användning kan vara siktfilter i en öppen planlösning där perifera synintryck kan vara stressande. Med ett genomtänkt platsspecifikt filter kan man behålla rummets öppna kvaliteter och slippa "visuellt buller".

Hon talar också om filter som ett sätt att skapa "klimatzoner" med olika atmosfär i en lokal.

- Zoner för fart och tempo bredvid andra där man rör sig och talar tystare.

När de nu talar om konceptet Filter är det också enklare att vara tydlig och kunna argumentera med kunden.

- Vi vill gärna ta uppdrag i samarbete med andra arkitekter, eller ha arkitekter som uppdragsgivare, där vårt arbete är ett tillägg i en inredning där arkitekten inte har kapacitet till den detaljeringsgraden, eller som tillägg i form av platsspecifik design i miljöer som inte fungerar. Vi har tidigare inte kommunicerat den här kompetensen men vi vill styra projekten i den riktningen.

Sedan två år är Marie Dreiman lektor på Konstfacks textillinje på deltid. Under hösten 2007 ledde hon en kurs i textil och arkitektur på textillinjen på Konstfack. Där prövade studenterna att gå in i en befintlig miljö, Sidas nya lokaler i gamla Konstfack, och göra tillägg som kan förändra atmosfär och funktion.

De senaste åren har Marie Dreiman också börjat hitta tillbaka till den renodlade textilen. Sedan tre år har hon ett samarbete med textilföretaget Bogesund där hon ritar mönster för textil.

- Under en period på nittiotalet var det så minimalistiskt att man var rädd för att arbeta med mer än två färger i en inredning. Plötsligt, runt 2003, ropade alla efter blommor och mönster. Under den här perioden vände inställningen till textilformgivare. Det har inte alltid varit så men idag är det en styrka att ha två kompetenser.