Uppgradera vardagen

Designfenomen 2: Hur lite är nog? Konsten att göra så lite som möjligt. Andra delen av en utställningsserie om åtta delar på Form/Design Center, Malmö. Seminarium 12 mars. Gäster: Anna Kindgren & Carina Gunnars, två av de fyra konstnärerna bakom projektet Love and Devotion (2000–2006). Utställning 12 mars–13 april.

Hur kan våra arkitektur- och designmuseer bidra till dagens samhällsdebatt istället för att fastna i historiska tillbakablickar? På Form/Design Center i Malmö har Katarina Rundgren och Matilda Plöjel tagit initiativ till åtta miniutställningar och debatter under devisen Designfenomen. Andra upplagan behandlade konsten att göra så lite som möjligt.

Med en knapp kvadratmeter affisch är utställningen på Form/Design betydligt mindre än vad ämnet kräver. Nog hade skisserna och fotografierna från OMAs försiktiga omdaning av Eremitaget, Lacaton & Vassals minimala renovering av Palais de Tokyo i Paris, Kalmar stortorg och en kolonistuga som förvandlats till permanentboende i Berlin kunnat ges mer plats.

Designfenomensarrangörerna ser projekt med så lågmälda ambitioner som en reaktion mot de ikonbyggerier som präglat de senaste decenniernas arkitektur. De vill uppgradera vardagen och uppvärdera en arkitektur som bara blivit till. Men inte nödvändigtvis röda hus med vita knutar hemma i Sverige, utan kanske till och med något så lokalt förankrat som den svenska villamattan. Arrangörernas retoriskt ställda fråga är att vi kanske inte blir lyckligare med ännu ett Turning Torso eller ett Bilbaomuseum?

Kvällens gäster äntrar den minimala scenen. Love and Devotion, en svensk konstnärsgrupp vars fyra medlemmar träffades på Konsthögskolan i Umeå och blev kända med sin upprustning av två psykosavdelningarna i Ulleråker för några år sedan. Projektet för Uppsala läns landsting var resultatet av 1%-regeln för konstnärlig utsmyckning.

Men konstnären Carina Gunnars berättar att hon och kollegorna chockades över nivån på renoveringen av de två avdelningarna. De flesta möblerna var trasiga, all skötsel av utemiljön var outsourcad och fungerade inte alls. Deras bild av Välfärdssverige fick sig en rejäl törn. Inte kunde de placera ett konstprojekt i sådan miljö. Med små medel försökte de istället skapa en dräglig miljö för både intagna och personal. Istället för ett konstprojekt blev det något av ett arkitektarbete där de med en minimal budget lät renovera kasserade Bruno Mathsson-möbler, byta lampor, textilier och så förstås det mest synliga: en nybyggd trappa som leder ut i grönskan från bottenvåningens markbalkong.

Första upplagan av Designfenomen hade temat "Too normal?" och tog Jasper Morrisons trälåda The Crate som utgångspunkt för en diskussion om en designvärld där allt ska vara unikt och speciellt. En överexponering av design och arkitektur gör att det normala plötsligt ter sig attraktivt och som ännu en stil.

Med Love and Devotion ifrågasätts istället den traditionella upphandlingsformen där teknisk funktion hamnar i fokus framför en alltmer sällsynt omsorg om mjuka kvaliteter. Hur kan en renovering på 20 miljoner lämna så mycket olöst? Det är något av en total idékris, hävdade designkritikern Ingrid Sommar i den avslutande debatten.

Arrangörerna själva såg hierarkierna i byggnadsprojekten som ett problem, och där måste arkitekter våga bryta mönstret. Varför inte ta in konstnärer i projekten redan från första början?

Som forum för en debatt om arkitektur och design bör Katarina Rundgren och Matilda Plöjels nya forum kunna ifrågasätta många av de vedertagna konventioner som präglar branschen. Kanske kan debatten även få arkitekter och formgivare att delta i samhällsdebatten på ett betydligt mer aktivt vis än idag, och kanske kan Designfenomen även inspirera institutioner som Arkitekturmuséet att ge sig på samtidens utmaningar och inte enbart referera till svunna tider? Näst i tur står en granskning av designkritiken i Sverige – existerar den överhuvudtaget?

Leo Gullbring