En enorm orange heliumballong flyger flera gånger varje vecka nyfikna människor i sin korg över den sedan 1999 stängda gamla militärbasen El Toro Marine Corps Air Station i Kalifornien. Länge var ballongen det enda tecknet på att man här snart skulle bygga USA:s just nu största park: Orange County Great Park, 1.300 hektar.
– Vi hade sett att man på alla bilskrotar längs motorvägarna hade små ballonger i luften, så att man kunde se dem på håll, säger landskapsarkitekten Ken Smith som leder arbetet med parken.
Efter att 2006 ha vunnit parktävlingen ville Ken Smith snabbt ha en liknande symbol för den framtida parken och samtidigt kunna visa de nyfikna hur parken skulle hänga ihop och vad den skulle komma att bli långt innan färdigställandet 2010. Svaret blev den oranga ballongen. Den 1 juli 2007 lyfte den för första gången.
Det höga huset, det stora arkitektoniska monumentet, har varit många stadsbyggares dröm de senaste tio åren. Att synas från långt håll, att sätta platser på kartan, att skapa uppmärksamhet är en viktig drivkraft i den samtida arkitekturen.
Men hur är det med den stora parken?
Det är ingen som betvivlar värdet av Central Park i New York (340 hektar park på Manhattan). Fastigheterna blir dyrare och dyrare ju närmare parken man kommer. Och när aktionsgruppen för en lång park längs en nedlagd järnväg genom Manhattan, The Highline, skulle argumentera för att staden skulle acceptera en så stor park i stället för att riva järnvägsbron och bygga bostäder var det just de ekonomiska argumenten som bet bäst.
Men varför byggs då nästan inga stora parker i Sverige längre?
– Anläggningar i landskapsskala är borta ur stadsbyggandet, säger Per Andersson på Sydväst arkitektur och landskap i Malmö. Kontoret vann tävlingen om en park i Kristineberg i Stockholm, den största parken i staden på tjugo år.
– Idag bygger man staden i kvarter, och när man ska göra en park tar man bort ett kvarter eller låter en park bli som en smal gata mellan ett par längor hus, hävdar Per Andersson.
Det är inte mycket yta att spela på för något annat än parken som en sorts kuliss till stadslivet.
– Det blir en 15 meter bred park, kanske 400 meter lång, det blir ofta mest lite gräs och några bänkar och kanske en kanal om det ska vara högstatus.
Han tar den prisbelönta parterrparken i Hammarby sjöstad i Stockholm som exempel. Det är en parktyp som ofta blir ganska formell och stram i sitt formspråk. Det är dessutom förmodligen den vanligaste parktypen i Sverige just nu, menar han.
– Man säger att man "bygger stad" och då blir parken också stadslik.
Men det kan också bli som i fallet med Sydvästs park i Kristineberg, när man bygger tätt och stadslikt tvingar det fram en stor central park eftersom inga fria ytor får plats någon annanstans. Med sitt vinnande förslag för Kristinebergsparken ville de att en del av parken skulle vara som en designad skog.
– Vi har laddat den delen med vegetation, det är en planta varje meter, i början kommer man att vara inne i en djungel, förklarar Per Andersson.
Men eftersom parken är relativt stor finns det också plats för stora gräsytor för den som bara vill vara ute i det öppna, och dessutom täta urbana aktivitetsplatser.
Landskapsarkitekt: Sydväst arkitektur och landskap.
Kristinebergsparken i Stockholm, av Sydväst arkitektur och landskap, är Stockholms största parkprojekt på tio år.
Men framtidens stora park ligger inte inne i städernas centrala delar, utan i förstäderna och förorterna.
Det hävdar landskapsarkitekten Alexander Ståhle och arkitekten Hanna Erixon som på uppdrag av Stockholms Regionplanekontor driver ett forskningsprojekt på Arkitekturskolan KTH där de letar efter nya angreppssätt på det som brukar kallas "de gröna kilarna" i Stockholm. Alltså de delarna av staden där naturen fortfarande finns kvar ganska orörd.
Och det är just idén om det orörda som är ett av problemen, menar de.
De här naturområdena ligger idag i träda, säger Alexander Ståhle.
– Inget görs för att utveckla dem eftersom de gröna kilarna ju betraktas som "natur".
Deras sätt att lösa den status quo-knuten är att istället börja tala om dem som "stora parker".
– Den här konstiga motsättningen mellan natur och stad som finns i Sverige är väldigt paralyserande, säger Alexander Ståhle.
Om man istället tänker "stor park", menar de, kan man på ett helt annat sätt förstå naturen som en del av staden. Och inte minst som en del av förorten.
– När man betraktar det som en park börjar man se på naturen på ett mer konstruktivt sätt, säger Hanna Erixon.
Då blir det tydligt att det behövs öppna ytor där människor kan träffas eller röra sig fritt, att det behövs kanter och noder, liksom det behövs vägar och mötesplatser och hårda och mjuka ytor. Allt det som är självklart i en park, och i en stad, men som oftast saknas i naturen.
Orange County Great Park i Kalifornien, ska bli just en park för det som Ken Smith kallar suburbia, den slumrande villaförorten.
– Orange County är suburbia, säger Ken Smith.
Villamattorna och de stora bilvägarna präglar omgivningarna runtomkring parken.
– Här finns inget centrum, det finns ingen "downtown", den stora parken blir det här områdets största offentliga plats och har möjlighet att fungera som en mötesplats för det kulturella och sociala livet.
Är det en sorts Central Park för förorter?
– Den får en liknande roll, svarar Ken Smith.
I och med att staden har förändrats, spridits ut, så kan den här parken vara ett svar på de behov av parker som den samtida glesa stadsväven har, anser Ken Smith.
– Parken har möjlighet att förändra hela regionen.
Orange County Great Park är en tydligt gestaltad stor park som vill skapa helt nya kvaliteter i det samtida stadslandskapet. Det är ju det som gör en stor park riktigt bra, hävdar Ken Smith, dess förmåga att förändra den plats som den är en del av, man måste upp i en viss skala för att det ska hända.
Parken ses inte som något extra intill staden utan som något som förändrar den.
– Se på Central Park, den har förändrat Manhattan. Jag tror vår park i Orange County kan göra detsamma, säger Ken Smith.
Alexander Ståhle håller med och förklarar varför parker förändrar städer:
– Det fundamentala med parker är att de producerar livskvalitet på ett väldigt konkret sätt, och de gör det i många dimensioner av livet, det är inte bara vackert och spännande utan man sätter också igång helt nya sociala system.
Men det ställer stora krav på infrastrukturen att bygga en stor park i den glesa, i jämförelse med i den täta, staden, menar Ken Smith.
– Allt handlar om att skapa förbindelser, att knyta ihop kollektivtrafiken, lokala lightrails med pendeltåg, liksom bilvägarna. Det måste vara lätt att nå den här mötesplatsen, säger Ken Smith.
Men det handlar också om att knyta ihop olika natursystem i själva parken och göra dem tydliga och begripliga. Att finna metoder och strategier för detta är en central del i Hanna Erixons forskning vid KTH. Hon har under hösten drivit en serie workshops i samarbete med urbanekologer från Stockholms universitet och KTH. Hon talar om att göra naturen tydligare, om en "branding av naturen".
Och vad är en klassisk stor landskapspark om inte just en sorts extrapolering av naturen, en bild av natur.
– Naturen finns i en ekonomisk verklighet, inte utanför den. Naturen får inga pengar utan hamnar i träda om man inte kan förklara dess värde, säger Alexander Ståhle.
Konkret handlar det om att låta de ekonomiska krafterna finnas också i naturen, bygga tydliga ekologiska biotoper, men också låta det lokala näringslivet bli en del av den här nya "stora parken".
– Kan man inte förklara dess värde så kommer de gröna områden, som ligger i de stora städernas närhet att bebyggas, menar Alexander Ståhle.
Som en förebild nämner de arbetet med en annan park på en nedlagd militärbas, Downsview Park i Toronto, där nyckelorden är just ekonomi, ekologi och socialt liv. Tävlingen om Downsview Park vanns av Bruce Mau och Rem Koolhaas med förslaget "Tree city", trädstaden.
Det sägs inte sällan att det är längtan efter närhet till naturen som gör att människor flyttar ut från staden. Då kan man föreställa sig att det räcker med att tillhandahålla naturreservat och skogspromenader åt den pendlande villabon på helgerna. Fördelen med att istället skapa parker är att man då också får möjlighet att lägga till kultur och kommers till den där vandringen eller stavgången.
Ken Smith och hans teams vinnande förslag för Orange County Great Park har tre grundidéer: platsens historia som militärbas, naturen i parken samt att vara en kulturell samlingsplats för samhället.
– Det kommer att finnas flera museer, mindre parker i den stora, en bondens marknad, kolonilotter för egen odling, en sportpark med fotbollsplaner, ett botaniskt museum och ett flygvapenmuseum liksom restauranger och kaféer.
Los Angeles Times arkitekturkritiker Christopher Hawthorne beskrev planen för Orange County Great Park som "djärv, uppfinningsrik när det handlar om hållbarhet, men aldrig 'naturalistisk'".
Vad är den största utmaningen med en så stor park?
– Att hålla ihop alla delar, att hantera länkarna mellan de olika skalorna, den stora och den lilla, risken finns hela tiden att vi gör samma misstag som man gjort i de samtida förorterna och glömmer att ta hand om både den lilla och den stora skalan.
– Vi hade en slogan för vårt förslag: "big, little, skip the middle".
Stort och smått, strunta i det mittemellan.
– Svagheten i många storskaliga förortsgestaltningar är att de befinner sig bara mittemellan.
Därför arbetar de hela tiden parallellt i två skalor, skala 1:500 samtidigt med skala 1:2.
Vilka stora parker gillar Ken Smith själv?
Han nämner den tyska 1800-talsparken Wörlitz Park i Dessau.
– Den är märklig, säger han, det är en park som på ett sätt är ett projekt för att kontrollera vattennivåer, en sorts naturens ingenjörskonst, på ett annat sätt handlar den om jordbruket.
Dessutom är det en park där man strävat efter en att förbättra arbetarnas livsvillkor och deras sociala miljö.
– På många sätt är den ganska lik det vi gör i sin vilja att befinna sig på många nivåer och i många funktioner samtidigt.