Arkitektyrkets estetik och etik

Vi behöver diskutera arkitektyrkets inriktning, etik och estetik. Och varför arkitekter väljer tiden framför platsen. Det skriver Måns Hagberg, som läst Catharina Sternudds avhandling "Bilder av småstaden: Om estetisk värdering av en stadstyp."

I början av 1960-talet sa SAR:s ordförande Bengt Gate till Expressens bostadsskribent Olle Bengtzon:

"Det ska jag säga dig Olle att om nån som de nu kallar brukare skulle gilla kåkar jag ritat, då förstår jag att jag måste ha gjort avkall på mina konstnärliga ambitioner."

Den som inte var arkitekt tyckte nog att det var underligt att arkitektkårens ledande företrädare varken ville eller kunde rita något som de som använde husen tyckte om. Men inom kåren var det inte ett dugg underligt. Man skulle rita funkis och så var det med den saken.

Nu, 2007, har funkisen bytts ut mot nymodernism. Puts på tegel har ersatts av plastputs på frigolit. Annars är det mesta sig förvånansvärt likt. Kolla bara bemötandet i Arkitektens senaste utgåva av doktorsavhandlingen "Bilder av småstaden: om estetisk värdering av en stadstyp".

I denna fokuserar Catharina Sternudd på två saker:

• hur en småstad som Karlshamn uppfattas av de som bor där. Vad de gillar och vad de inte gillar.
• att arkitekterna varken kan eller vill rita sådan bebyggelse som respondenterna gillar. Fast de själva gillar samma hus, om husen är tillräckligt gamla förstås.

Många gillar småstäder. De kanske inte rymmer den häftigaste livsmiljön, men kan bjuda på mycket annat. Invånarna gillar dom mer ju mer gammal bebyggelse som står kvar. Det är också helt OK att en del hus bytts ut, bara dom nya passar in i stilen. Nybyggen - särskilt storskaliga, detaljfattiga nybyggen - minskar uppskattningen. Storskaliga detaljfattiga nybyggen på framträdande platser, typ Stora Torget, blir aldrig förlåtna.

Arkitekter gillar också gamla hus. En stor del av arkitektkåren bor i såna hus. Sydöstra delen av Södermalm i Stockholm är landets arkitekttätaste område. Men om en arkitekt får reda på att ett gammalt hus hon gillar inte är gammalt utan nybyggt? Då ändras uppfattningen till den diametralt motsatta.

Catharina Sternudd är själv utbildad arkitekt. Hon har blivit vittne till hur en tämligen heterogen skara nyintagna studenter kommer ut som en homogen grupp med samstämmig smak. Utbildningen är effektiv men ensidig. De examinerade kan rita nymodernistiska hus men inte hus med formspråk och detaljering som gör att det passar in i äldre bebyggelse. De varken kan eller vill rita hus och miljöer för den lilla nyproduktion som hämtar inspiration och kunskap från tidigare tidsåldrar.

Detta ser Catharina Sternudd som ett problem. Det gör jag också. Jag ser det som ett problem att det finns så få arkitekter som fått chansen att bli verkligt duktiga på att rita infill- och kompletteringsbebyggelse. Jag ser det som ett problem att det är tabu att gestalta stadsmiljöer med äldre förebilder. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att städer byggts upp efter ungefär samma ideér i flera tusen år. God funktion och att de täta miljöerna svarat mot mänskliga behov har gjort att de byggts ända till 1930 och att de fortfarande är mer attraktiva än de som byggts därefter.

Avhandlingen diskuterar detaljerat att arkitekter alltid väljer "tiden" framför "platsen". Den tar också upp New urbanism, en rörelse där man medvetet arbetar med traditionella förebilder. Jag tycker att de här idéerna förtjänar att studeras närmare. Vi i Sverige ska förstås inte importera dom rakt av. Det importeras redan alldeles för mycket osmälta amerikanska idéer. Men vi borde sätta oss in i tänkandet och leta efter bra svenska eller åtminstone europeiska förebilder.

Boken tar också upp Jakriborg, ett projekt som gestaltats efter medeltida Hansestadsförebilder. Byggarna har varken valt "tiden" eller "platsen" utan en annan tid och en annan plats. Det är snyggt gjort, men saknar ju helt lokal förankring och förankring i nutiden. Dock intressant genom att man byggt hyresrätter med hög kvalité till godtagbar kostnad. Och att byggherrens administration bekostas genom avgiften till hyreskön... Om någon tog till sig konceptet men i stället för en Hansestad blandade och gav mellan lite nyare förebilder skulle det kanske bli riktigt bra.

I Arkitekten 6/7 2007 avfärdade Leo Gullbring avhandlingen med den härskarteknik som är bruklig i sammanhanget. Klapp på axeln, ogillande fnysning, misstänkliggöranden, invektiv. Det tycker jag är synd. Leo Gullbring är bättre orienterad än de flesta i aktuell modernism. Han borde kunna klara en djupare analys även då modernismens envälde ifrågasätts.

Den här avhandlingen tar upp och diskuterar centrala frågor om yrkets inriktning, etik och estetik. Frågor där svaret annars bara sitter i väggarna och inte diskuteras på ett medvetet sätt. Jag tror att den diskussionen behövs. Världens modernaste land skulle må bra av titta både bakåt och framåt.

Måns Hagberg, Arkitekt SAR/MSA