Stadens genvägar

Intresset för den urbana stadssporten parkour har exploderat. Senast syntes den i inledningsscenen i den nya Bondfilmen. I grunden har man förflyttat en idé från militära hinderbanor till befintliga stads­miljöer. Det handlar om att på snabbast och mest effektiva sätt ta sig fram över alla de hinder som staden erbjuder. Med rörelser hämtade från redskapsgymnastiken och känslan av att befinna sig i en actionfilm. Stockholms stadsmuseum bjuder in till parkour-"vandringar", och de är fullsatta. Storstadsbornas längtan efter att röra sig på nya sätt i staden tycks vara stor. Och som bonus hamnar man inte sällan på nya platser. Arkitekten följde med på en tur under devisen "alltid framåt, aldrig bakåt".

"När jag är ute och går på trottoaren går jag oftast på kantstenen, då tränar jag balansen", säger Fredrik Lovéus, som guidar Stockholmare med parkourteknik. Det första han gör är att lära dem att falla rätt. För att undvika skador. Han har tatuerat in "être fort por être utile" på armen, att vara stark för att vara användbar. Det är ett motto som passar in på parkour, kroppen tränas för att ta dig någonstans, och lösa problem, hitta möjligheter. Han ser verkligen inte ut som en sportkille, har en närmast klumpig löpstil. Men parkour verkar vara idrott för de rastlösa själar som hatar idrott.

Staden som vecklar ut sig framför en parkourutövare är en stad av överkomliga hinder. En stad där man inte tar de givna rutnätsvägarna. "Man ser vägar, man hittar nya, det gäller att hitta ett flyt", säger Fredrik Lovéus. Precis som skateboardåkning, så omdefinierar parkour användningen av staden. Den gör staden, för att uttrycka sig enkelt, till en lekplats. Man kan föreställa sig att man är jagad. Men det fungerar lika bra om man har bråttom till bussen, försäkrar Fredrik Lovéus och visar hur man snabbt tar sig igenom ett räcke, samt över ett, liksom uppför en trappa som går på skrå utan att röra ett enda trappsteg.

Den som sysslar med parkour kallas traceur. Den som hittar vägen. Det finns en utbredd ruinromantik i rörelsen. Inte sällan utövas sporten i övergivna förortsområden eller nergångna stadsdelar. På det sättet är den släkt med graffitin, den letar efter baksidorna. Det finns ett visst mått av muskelmacho över det hela, lite Rambostyle, men Fredrik Lovéus menar att det handlar om att vara användbar efter sina egna förutsättningar. Och när tolvåriga Moa slingrar sig uppför en mur intill honom är det inte svårt att förstå vad han menar. Hon ser genuint lycklig ut när hon kommer upp. Stadsvandringen blev inte bara ett träningspass utan också en upptäcktsfärd med en liten del av hjärtat i halsgropen.

Dan Hallemar