Fotograf: Dan Hallemar.
Stor täthet i städer föder inte sällan en egen sorts uppfinningsrikedom. Det kan vara tillfälliga saker, och handla om en smart urban överlevnad, som när det femton minuter in i ett häftigt regn på New Yorks Lower East Side finns minst fem asiater i kvarteret som står på gatorna och säljer paraplyer.
Det kan också vara rörelser som kommer underifrån, som när man, också det på Manhattan, ockuperar rivningstomter och bygger egna parker.
I Barcelona har en av de smartaste idéerna i stadsbyggandets 2000-tal fötts just ur tätheten. Och initiativet kommer uppifrån, från staden, men genomdrivs av ett företag som ägs till 49 procent av privata intressenter. Sedan 1996 har 32 bostadsgårdar i 1800-talsstadsdelen Eixample, mest känd för sina Gaudíhus, omvandlats till små offentliga parker. Om tre år ska de vara 45. Då ska ingen i stadsdelen ha längre än 200 meter till en liten park.
Och det är den bedövande tätheten som drivit fram projektet. När Eixample lades ut på 1800-talet som en utvidgning av den gamla staden så var en av de grundläggande tankarna att ha stora gårdar. Det ansågs nödvändigt eftersom man i övrigt anlade en mycket liten del torg eller offentliga platser. De enda egentliga torgen är de indragna gathörnen och de breda ramblorna.
Men idén om bostadsgårdarna skulle snart falla i glömska.
Gårdarna började bebyggas. Delvis med bostäder, men framför allt med olika sorters verksamheter som verkstäder eller magasin. Snart var hela Eixample bebyggt inte bara ut mot gatorna utan också in mot gårdarna. Det uppstod en akut brist på öppna ytor.
Det är bland annat den här bristen som har tvingat fram det världsrykte som Barcelona tidigt skaffade sig som en stad som lade ner stor omsorg på de få parker och torg som man hade. Kanske som mest manifesterad inför OS 1992, när de flesta offentliga rummen i staden byggdes om och en mängd nya parker i postmodern anda anlades.
Det var då svenska arkitekter började vallfärda till Barcelona för att inspireras. Nu finns det snart 45 anledningar att packa resväskan igen.
Så sent som i våras gav staden ut en tidning som distribuerades till alla hushåll med kartor och beskrivningar av kända och okända oaser. Här beskrivs de små nya bostadsgårdarna som "Eixamples hjärtan".
Den första bostadsgården som blev en park fick namnet Jardins de la Torre de les Aigües efter det vattentorn i tegel som dominerade platsen.
Det är en makalös entré, 25 meter mörker rakt igenom kvarteret, rakt in från den trafikerade gatan. Känslan av att upptäcka något förborgat infinner sig. Ingen ger sig in i detta mörker utan att veta vad som finns i andra änden. Bara de invigda.
När jag träder ut i ljuset i slutet av tunneln attackeras jag av en hund med en mankhöjd på närmare två meter.
När skräcken lagt sig kan jag urskilja en sandstrand kring en bassäng. Och ett vattentorn i tegel. På sommaren ockuperas platsen av de solbadare som inte orkar ta 39:ans buss ner till den renoverade havsstranden. Här finns både omklädningsrum och duschar. Och skuggan under magnoliorna lär vara populär heta dagar. I den relativa vårsvalkan häckar här sysslolös ungdom, några nykära turister, och så hundägaren, eller är det en häst, som bryter mot hundförbudet och vägrar avlägsna sig.
När man väl fått upp ögonen för de små skyltarna i husfasaderna som visar till parkerna, och talar om när de stänger, oftast vid solnedgången, så dyker de upp lika ofta som McDonaldsrestauranger längs en vanlig svensk motorväg.
Och hela tiden undrar man: hur är det möjligt?
Carmen Marzo är arkitet på Proeixample, det företag som driver förvandlingen av 45 bostadsgårdar till parker. Hon förklarar hur projektet är möjligt. I december år 2000 förändrades stadens generalplan. Det blev då möjligt att dela upp en tomt i höjdled, en sorts tredminensionell fastighetsbildning. Ytan kunde vara offentlig medan det som finns under ytan kunde vara privat. Det blev samtidigt förbjudet att bygga mer på bostadsgårdar i Barcelona.
Den här planförändringen gjorde omvandlingen av bostadsgårdar till offentliga parker ekonomiskt genomförbar. Genom att dra fördel av den nya benämningen av mark, den kallas 6E, som tillåter privatiseringen av underjorden kan man finansiera den största delen av parkbygget med försäljningen av marken under ytan.
– Proeixample är ett företag som lyder direkt under staden, och har ett offentligt uppdrag. De använder sitt kapital för att köpa, omforma och så småningom sälja delar av marken, förklarar Carmen Marzo.
– På så vis, menar Marzo, kostar inte de här 45 parkerna medborgarna någonting.
Oftast köper man marken på gårdarna till marknadspris. Men det är möjligt för staden, om ägaren skulle krångla, att tvinga fram en expropriering.
– Det är svårt att möta en ägare som inte vill gå med på förfarandet, menar Carmen Marzo, men det handlar vanligtvis om en köpprocess med priser i marknadsnivå.
– Man får inte glömma att den här marken inne i kvarteren, i sin nuvarande form, inte används alls, eller har svårt att hitta nya användningsområden eftersom det i de flesta fall handlar om aktiviteter som är föråldrade eller olönsamma, säger hon.
Det är inte exklusiva bostadsrättsföreningar man förhandlar med. Men det finns också andra sätt att finansiera parkerna.
– I vissa fall befrämjar vi eller driver på privata initiativ, säger Carmen Marzo.
Man ordnar då användandet av fastigheten i olika delar och frigör en del av marken som överlåts till staden för att skapa en park. Då är det de privata intressenterna som står för den största kostnaden.
Inte minst blir de här platserna också underbara små projekt för en mängd landskapsarkitekter och arkitekter.
Men hur ser då den arkitektoniska idén ut bakom de här platserna?
– Vi betraktar de här platserna som "små oaser" eller "öar", i en urban kontext som är mycket dynamisk och vibrerande, säger Carmen Marzo.
De får därför inte sällan en sorts trädgårdsprägel. Ofta med murar för att skapa tydliga gränser. De små parkernas läge, djupt inne i kvarteren, inte sällan mer än 25 meter, och omgivna av sexvåningshus förstärker känslan av lugn och stillhet i ett urbant brus, fritt från rörelse och kommers, säger Carmen Marzo.
– Inte sällan går man från ljus in i mörker och in i ljus igen.
– Följaktligen vill vi behandla de här platserna främst som trädgårdar, ganska hemliga, och helt skilda från de vanliga offentliga platserna som man hittar på gator och torg i staden.
En av de mest intagande av de små nya parkerna är Jardins de Jaume Perich, med en kyrka som ena granne och ett bostadshus med hängande tvätt på den andra sidan. Med sin höga mur, som är en rest från den tidigare verksamheten här, ser den både uråldrig och helt ny ut. Ett ondulerat lekflak av Barcelonaarkitekten Miralles ligger på marken. De där parkbänkarna för bara en person som Barcelona gjort sig känd för står utspridda. Och i andra änden en liten lekplats. Lunchläsande barcelonabor slår sig ner på bänkarna. Och när klockan slår fyra och skolorna slutar strömmar barnfamiljerna in.
Med den ganska nyinstiftade tredimensionella fastighetsbildningen öppnar sig liknande möjligheter också i Sverige. Inte sällan vid nybyggen utgörs underjorden av till exempel parkeringar. Men i täta stadsdelar eller i stadsdelar där man bara vill få fart på någon form av ytterligare stadsliv så skulle en uppdelning av markäganden vara möjligt.
Men Anders Berglund på Stockholms stads exploateringskontor tvivlar på det realistiska i liknande svenska projekt.
– Rent rättsligt och teoretiskt skulle det kunna göras, säger han, men tendensen i tiden talar emot det.
– Politiker och folk tänker i motsatt riktning, säger han och tar den ökande privatiseringen av Stockholms city som exempel.
Men tänk vilka möjligheter, om man tog lite av de där pengarna som man tjänar på försäljningen av allmännyttans bostäder och skapade en sorts sekundär rörelsemiljö inne i kvarteren öppen för alla.
– Man skulle stöta på ett oerhört motstånd från de bostadsrättsföreningar som äger marken, säger Anders Berglund.
Och dessutom frågar han retoriskt: behövs det?
Det kanske är haken. Svenska städer har sällan den där tätheten som tvingar fram just sådana här ur-urbana idéer.
Men så är det heller ingen som står och säljer paraplyer i gathörnen när det börjar regna.
Text: Dan Hallemar
|