|
Vårutställning på Konstfack 2007
Telefonplan Stockholm
27 maj-5 juni
Först häpnar jag inför keramikfigurer i gymnastiska poser av Christian Pontus Andersson. Som om de försöker upphäva tyngdlagen sträcker de sig ut från väggar och verkar sväva fritt i luften, monterade i smäckra konstruktioner.
Christian-Pontus Andersson har gjort en resa, både i sig själv, genom relationer och sorg, och ut i världen. Han öppnade en keramikverkstad i Kina under studietiden. Tog med sig Gråterskan som karaktär att bygga upp en värld kring och släppte henne sedan under tårar.
Man hisnar, men vandrar vidare. Till studenterna på Industridesigns marknadsanpassade övningar. Nya dykardräkter, av Kaspar Knutson, där sjöjungfrustjärtar gör att dykarna kan komma närmare delfiner. Och lyxbåtar, av Magnus Sjöman, där designen uppmuntrar till lägre färdhastighet, slowboating. En miljöbil som blinkar grönt som tack blir ett inslag i en vänligare stadstrafik, av Daniel Eriksson och Martin Ranvinge.
Bäst på utställningsteknik är studenterna på Ädellab. I ett bländande vitt rum framhävs objekten upphängda på tunna tvättlinor. På teman och med ibland underliggande budskap och meddelanden ställs några av dem ut i boxar på gården.
Sen kommer besvikelsen. I avdelningen för Inredningsarkitektur- och Möbeldesign. Mitt i stora rummet i Höglagret står masterarbetena glädjelöst uppställda intill varandra.
Kvaliteterna upptäcks efter ett par varv. Ett lågmält hantverksromantiserat arbete där kunskap om läderarbeten från sadelmakerier tagits tillvara i en stol av Helena Lindberg. Det är lågmält, eget och vackert. Utan att ropa högt arbetar Lindberg i Jonas Bohlins anda där nordiska material och hantverk tar sig nya uttryck.
Jonas Wagell är redo att ge sig ut på marknaden med sin bygg-den-själv friggebod med det nya 15 kvm-måttet. Sandwich-teknik gör det enkelt att bygga och transporter.
Så stor glädje. Erika Janungers filmatiserade rumsliga installation är ett litet mästerverk. En undersökning av hur vi förhåller oss till objekt och rum för att orientera oss. Janunger har byggt ett rum i 45 graders lutning och låtit två dansare improvisera i rummet. Utifrån filmer av danserna har hon sedan skrivit musik som framhäver det underliga i rumsupplevelsen. Janunger har med illusioner velat "...upphäva irriterande naturlagar, som gravitation". Hur jag än vänder på huvudet kan jag inte hitta lod- och våglinjer i bilden. Dansarna tycks sväva och flyta i rummet, förstärkt av rinnande vatten på väggarna.
Erika Janunger, som har erfarenhet av scenografi och musik sedan tidigare, visar hur arkitekter kan använda sig av olika medier och konstnärliga uttryck för att komma vidare i sitt arbete. Arbetet väcker också funderingar över vad orientering betyder för oss i arkitektur. Vad händer med oss när väggar och tak övergår i varandra (som i viss samtida arkitektur)? Hur viktig är tyngdlagen för hur vi upplever arkitektur?
Vem har inte vinglat omkring i Lustiga Huset på Gröna Lund, förvirrad av lutande golvplan, speglar och randiga väggar? För att skjutsas i verkligheten på en flygande matta.
|