Unga arkitekter utvecklar bostadsbyggandet

Få unga svenska arkitektkontor får rita flerbostadshus, skriver Tomas Lauri. De som fått chansen lanserar ett nytt sätt att se på staden och lösa lägenheter på.

Av Tomas Lauri

Trots att de flesta unga svenska arkitektkontor sysslar med bostäder har få av dem fått flerbostadshus uppförda. Det är huvudsakligen privatbostäder som ser dagens ljus - villor, sommarhus och enstaka radhus.

Inget anmärkningsvärt med det kan tyckas. Efter ett antal gesällår med privatbostäder är nog de flesta arkitekter bättre rustade att ta sig an flerbostadshus. Men det anmärkningsvärda är att övergången från mindre till större bostadsprojekt inte infaller naturligt. Tendensen inom svenskt flerbostadsbyggande är snarare att ett antal kontor lägger beslag på projekten och att de lyckas profilera sig som vana bostadsarkitekter. Det är något av ett moment 22 för unga arkitektkontor. De har inte bevisat att de kan rita flerbostadshus och får därför inte privilegiet att göra det.

Klimatet går att beskriva som konservativt och behärskat. Putsade flerbostadshus har fungerat förr och fungerar än idag, tycks entreprenörer och byggare tänka.

Orsakerna till situationen är många, som alltid. Miljonprogramshaveriet och ett förlorat folkhem har sin beskärda del i sammanhanget, liksom att bostadsbyggandet har varit lågt runt millennieskiftet och att de bostäder som har byggts, hur ensidigt beståndet än varit, har blivit sålda.

Sverige saknar också en arkitektonisk spets, en som gör sambandet mellan samhällsutveckling och arkitektur tydligt. Med spets menar jag något bredare än ett antal isolerade och enstaka yttringar av ett par arkitekter, en mer fokuserad och allmän branschinsikt om nyttan av att arkitekturen omformuleras. Beståndet (och det gäller inte bara flerbostadshusen) sänder få signaler om att vilja vara internationellt ledande. Den engelske arkitekten Peter Cook har talat om stelheten och bristen på uttryck i svensk arkitektur. Vi är sämst i Norden, menar han.

En jämförelse mellan de nordiska huvudstäderna är av värde, inte minst för att vi har en gemensam arkitektonisk historia och liknande utgångspunkter. En av de mest påfallande skillnaderna i dagsläget är att de har en spets som vi saknar. Inte minst gäller det Oslo och Köpenhamn.

All bostadsarkitektur är inte av hög arkitektonisk kaliber där. Det lyckas bara en liten del vara. Men en liten del räcker. Den experimentlusta som genomsyrar stora delar av Ørestaden, där Plots VM-hus återfinns, eller det ekologiska och högteknologiska byggande som sker runt den blivande Oslooperan, har ingen parallell i Stockholm. Inte heller Helsingfors, och finländsk arkitektur, lider brist på högklassiga uttryck.

Jag säger därför inte att det byggs en mängd dåliga lägenheter i Sverige. Den generella standarden är hög. Det saknas bara en arkitektonisk spets. Och det färgar av sig.

Hösten 2005 var jag curator och arkitekt för utställningen "Ung, svensk arkitektur" på Arkitekturmuseet. En av de saker som blev tydliga var att den yngre generationen svenska arkitekter inte accepterar den här bilden.

22 unga aktörer under 40 år (de flesta med egna kontor) var utställda för att ge en ingång till ung svensk arkitektur. Hur yttrar sig den? Var finns den? Av alla de kommentarer som kom in var det slående hur få som verkade likgiltiga till det de såg. De flesta röster var överens om att något har hänt - arkitekturen har gått vidare.

Det går att förflytta den konfrontation utställningen innebar till bostadsbyggandet i Sverige. En yngre generation av arkitekter har idéer som väcker känslor och möter motstånd för att de formulerar en vilja till utveckling.

Vad har svårt att tränga igenom? Vid en hastig överblick kan man uppfatta de unga som förvaltare av en svensk tradition. En modernistisk tradition, där plats, ljus, rymd, yteffektivitet och funktion står i första ledet. En bättre förklaring får man om man tar del av deras idéer om stadsbyggnad och en bostads funktionalitet.

Särskilt när det kommer till stadsbyggnadsidealen tycks tröskeln för de unga arkitekterna vara hög. Mycket för att de strävar efter en stad där de enskilda husen har en stark ställning.

Vi är vana att bedöma bostadsbyggande i generella termer. Svenskt bostadsbyggande är som en skog där det inte finns några träd. Ett tydligt exempel är det Kasper Salin-prisade Skarpnäck utanför Stockholm (Kasper Salin-priset 1983 för kvarterer Varmfronten av Arken arkitekter). Ett område som ståtar som en solitär tegelborg ute på en åker. I stort sett allt är underordnat bostadsområdets logik och ordning. Ett annat exempel på helhetstänkande är det tillika Kasper Salin-prisade Hammarby Sjöstad (Kasper Salin-priset 2005). Alla hus har en viss individuell variation. Men de gemensamma stadsrummen står över enskilda utsvävningar.

Arkitekten och skribenten Ola Andersson är inne på en liknande tankegång i en essä i Arkitekten april 2006, där han säger adjö till bostadsområden. Enligt honom bygger svensk bostadsarkitektur på en omotiverad låsning vid helheter. Under en lång modernistisk period har det varit kutym att bygga bostadsområden, något som har slitit sönder Stockholm och skapat isolerade öar med distanserande mellanrum.

Han vill se en renässans för stadsvillor, en stad som växer mer linjärt, inte som enklaver. Ett av de exempel han framhåller är de områden med stadsvillor som har byggts alldeles utanför Amsterdam, Borneo-Sporenburg, med en stadsplan av West 8. En av förutsättningarna för områdena är att planering och design är åtskilda. Planering innebär att skapa potential, att slå fast en struktur som öppnar för variation, inte att reglera uttryck, som fönsterstorlekar, fasadmaterial, takpannor etcetera. Den estetiska variationen och brokigheten är rik. Ett hus kan vara uppglasat och blått, ett annat slutet och tegelrött.

Strukturen saknar centrum och har egentligen ingen början och inget slut. Den kan fortsätta att breda ut sig i alla riktningar efter behov, kvarter efter kvarter, precis som 1800-talets stenstad. Och precis som 1800-talets stenstad, är själva strukturen, vissa gemensamma enkla regler, som takhöjd och tomtstorlek, tillräcklig för att åstadkomma en helhet.

Det är inte svårt att dra en parallell till den stad många unga svenska arkitekter eftersträvar. Vera arkitekter har ritat ett av de senaste årens mest uppmärksammade flerbostadshus. Det ligger inkilat i stadsrummet nära Odenplan i centrala Stockholm. När jag har samtalat med dem om huset har det framgått att de inte alls tänker det som en avvikare, ett hus som vägrar att inordna sig i stadens helhet. Det är snarare i själva definitionen av denna helhet och vad anpassning innebär som skiljelinjen går. Den stad de refererar till är en stad som redan är splittrad och full av individuella variationer. Deras hus upprättar ett dynamiskt förhållande till staden, en dialog. Det är ett ge och ett ta. Det assimilerar ett femtiotalshus långa balkonger över hörn, reser sig högt på ena kortsidan där det inte finns något hus att referera till. Det hela leder till ett hus med ett eget uttryck: stora uppglasade fönsterpartier och smala vädringsbalkonger och sammanhängande murytor som ringlar sig upp mot takkrönet.

Rem Koolhaas har myntat begreppet Junkspace. Planerare har ingen chans att få till en enhetlig stad. Den ekonomiska verkligheten och politikens korta cykler gör byggandet till ett lapptäcke av infall. Ena året gäller det ena, för att nästa år omkullkastas av något annat. En pessimistisk bild. Distinkt och tankeväckande.

Koolhaas inflytande finns där i Veras hus, precis som det finns i den mesta av samtidsarkitekturen. Men Vera verkar i en annan tradition. En nordisk tradition skulle jag vilja säga. Det finns hos många av de unga kontoren ett släktskap med modernismen. Framförallt är det 60-talets framstegsvänliga modernism som de knyter an till. Kritiken mot funktionalismens bojor hade då vuxit till sig bland arkitekterna. Farsta Centrum söder om Stockholm är en intresssant jämförelse. Påhejad av en nyvaken popkultur skiljer exempelvis Backström & Reinius arkitektkontor centrumets fasader från dess kommersiella innehåll. De låter centrumets sammanhållning ligga i fasadernas höjd, men är noga med att ge varje byggnad ett individuellt uttryck. Det är kort till den stad som många unga förespråkar.

Även planmässigt är bottenklangen otvivelaktigt nordisk. I de mestadels medelstora lägenheterna sitter de funktionalistiska idealen i. Samtidigt markerar de unga kontoren ett avstånd. De vill vidga begreppet funktion. Upplevelsen är viktigare än att veta var köksbordet ska stå. Målgruppen är heller inte tydligt specificerad. Där finns ingen självskriven kärnfamilj. Lägenheterna drar mot mer generella och allmänna utrymmen. En av de mest markanta tendenserna är att de öppna samlingsytorna (kök och vardagsrum) sväller och får en logistiskt dominerande roll.

Vera arkitekters flerbostadshus vid Odenplan är ett förhållandevis litet hus. Mest består det av tvåor. Stora tvåor, runt 70 kvadratmeter. På besök i en av lägenheterna slås jag av hur olika funktionsytor glider in i varandra och hur mycket yta som ägnas åt att länka gatusidan och gården i de genomgående lägenheterna till varandra i det djupa huset.

Det är lägenheter ritade för att kunna uppleva staden. De tydliggör en differentiering, eller polarisering mellan en privat, hemlig, sluten, tyst zon (sovrummet) och en offentlig, öppen (allrummet). Det tysta sovrummet mot den lugna gården. Ett allrum uppglasat mot gatans myller. Kritiskt skulle man kunna säga att huset är för djupt för lägenheterna, att för mycket yta ägnas åt att transportera sig mellan rummen. Men genom att förlägga badrum och ett arbetskök längs "transportsträckan" blir upplevelsen något annat än passage eller korridor. Hallen blir till ett flödesrum, en slags gata mellan två noder.

Mest karikatäristiskt är allrummet. Det är inte uppglasat mot någon utsikt. Snarare skänker de stora hela glasytorna mot gatan en scenisk atmosfär. Att vara synlig är inget negativt. Det är som om de generösa glasytorna medförde en frihet, en lättnad. Man blir placerad mitt i det urbana, trottoarflanörernas irrfärder, bargästernas infall, trafikens stress.

Proportionerligt är allrummet en prövning. Det är en slags frizon öppen för många olika möbleringar, eller scenografier. Mycket är en följd av att själva köksjobbet är förlagt till ett separat arbetskök bara delvis öppet mot allrummet.

Jag kan finna något liknande i en lägenhet av Kjellander & Sjöberg arkitekter i området Annedal i Mariehäll, Stockholm. I centrum står en större öppen samlande rumslighet, ett allrum, där gränsen mellan kök och vardagsrum har suddats ut. Om man nu kan tala om vardagsrum och kök, eftersom allrummet knappast är ett rum definierat av speciella funktioner. Allrummet upptar nästan halva lägenheten och sträcker sig rakt genom huset. Alla rum, inklusive badrum har dörrar direkt in till det. Allrummet är det levande torget där alla aktiviteter samlas, höga som låga. Konfrontationer och korsbefruktningar är av godo.

Allrummet har en liknande logistisk roll som hallen kunde ha under miljonprogramsåren. Det är en passage som har svullnat och blivit själva lägenheten, modersskeppet som allt är dockat till.

I samma område, Annedal, några kvarter bort har Kjellander & Sjöberg ritat ytterligare tre hus. De förtydligar ett annat drag bland många unga arkitektkontor. Det kan beskrivas som manierism, en slags samtidsornamentik. Det är ett avståndstagande till modernismens monotona massproducerade upprepningar, men också till klassicismens kontrollerade och hierarkiska ordning. Irrationalitet och slump är en del av uttryckssättet.

Främst avspeglar det sig i fasaderna.

Kjellander & Sjöbergs tre hus har en veckad långsträckt form och är i tre olika material. Men det är fönstersättningen som sätter uttrycket. Bara fönsterdörrar används. De är sporadiskt utplacerade. Det går inte att avgöra vilket rum som är vilket. Fasaderna är en mönstrad yta, en ljussil, en slöja, snarare än en representation av innehållet.

Irrationalitet och slump kan också översättas till rörelse och flöden. Ett sken av att saker och ting inte står stilla. Att tillvaron flyter. På ett djupare plan handlar det om en syn på arkitekturen som något i rörelse, animerat. Det går att tala om interaktiv design, om en medvetenhet om att arkitektur förändras beroende på när och hur den betraktas och brukas.

I Hammarby Sjöstad har Kod arkitekter ritat ett flerbostadshus som till det yttre representerar en tydlig ordning. Balkonger och fönster upprepas. När man läser på deras hemsida beskriver de fasaden som "föränderlig" och de talar om "ornamentik". Det är inte ornamentik i traditionell bemärkelse. Det är en i hög grad interaktiv upplevelse de förstärker. Fasaden är designad för att ge ett rikt och mångbottnat utfall. Den är veckad. Vid balkongerna med sina mönstrade räcken skjuter den in, för att mellan dem skjuta ut - allt för att ge olika intryck från olika vinklar och under olika förhållanden.

QPG arkitekter dekorerar hela fasaderna i området Balltorp i Mölndal. Två olika fasadmaterial används i olika fält och fönsterformerna är fria. Det påminner om abstrakt måleri, om att suggerera fram ett uttryck med en palett av kulörer. Även bostadskropparna, med sina vinklar, bidrar till den måleriska tonen, skuggor och dagrar.

En orsak till den fria hållningen är en driven blandning av lägenhetstyper. Det är lägenheter för många olika sociala karaktärer: etagevåningar, enplanslägenheter och radhus i flera olika storlekar. 2000-talets skiftande familjeförhållanden gör sig gällande.

I omgivningen hävdar QPG:s hus sin särart utan att vara solitärer. På många sätt sammanfattar de ett ungt bostadsritande. Området anpassar sig till omgivningen på sitt sätt, underkastar sig ingen stilordning, införlivar omgivningens teman och funktioner, men fokus är på att tillföra egenskaper som inte fanns på platsen förut och som gör att stadsdelen kan utvecklas.