Gästskribent: Maria Hellström

Att stjäla en plats

Maria Hellström är konstnär och fil dr i landskapsarkitektur. Hon är verksam som konst- och arkitekturskribent och är gästforskare vid Malmö högskola, området för konst, kultur och kommunikation.

För något år sedan rapporterades i svenska medier om en ganska udda arkitektonisk händelse. En plats hade blivit stulen. Mellan trafiklederna i Norra stationsområdet i Stockholm hade någon förvandlat en bit skräpmark till en rumsligt gestaltad kulturyttring genom att placera en liten röd stuga på en bergknalle.

Platsen började verka, den gav upphov till samtal, till längtan. För en del fungerade den mystiska stugan med sitt staket, sin grusgång och sin vajande klädlina som något gräns­över­skridande. Många stannade till för att fotografera den.

När upphovsmannen bakom dådet, gatuaktivisten Akay, röjdes hade stugan blivit en referens, införlivad i vardagspendlandet. Den hade aktiverat det offentliga rummet, förändrat det. Dess betydelse märktes inte minst när den sedan plötsligt försvann. Spekulationerna om vem som hade gjort det och av vilken anledning var många.

Med sin faluröda närvaro ställde stugan frågan om rätten att ta plats i det offentliga rummet. Genom sitt försvinnande ställde den också frågan om hur detta rum ska fungera. Att ges plats är en sak, att ta plats är en annan. Men att aktivera en plats, att locka fram dess förändringsbenägenhet, dess öppenhet, dess möjlighet är något tredje.

Det som då gör sig påmint är platstagandets gäckande funktion. Att uttryckligen ta plats är en laddad förskjutning av det påbjudna, en medveten osäkring av offentlighetens princip.

Ett mer omfattande exempel på ett liknande platstagande är fristaden Christiania i Köpenhamn. Här har platstagandet i en större skala fungerat som en aktivering av gränsen mellan konstnärlig handling och rumslig ordning, mellan estetik och arkitektur.

Att beskriva Christiania som en aktiv platsstöld är nu inte helt självklart . "Vi christianiter är inte tjuvar - tvärtom - vi befriade en marginaliserad plats, vi fritog en grön oas som staden höll som gisslan." Övertagandet av det centralt belägna, gamla militärområdet och delar av Köpenhamns historiska vallgrav var i själva verket en räddningsaktion, menade man, som dessutom räddade ett antal historiska byggnader till eftervärlden.

Det ligger givetvis mycket i detta. Men för att förstå det urbana dramat och offentlighetens problematik är det viktigt att se Christiania som just en platsstöld. Christiania förtydligar plats­tagandets historiska roll och ställer teorierna om platsen på sin spets.

Det är under sextiotalet platstagandet utvecklas till ett aktivt ifrågasättande av offentligheten. Den köpenhamnska fristaden erbjuder i detta avseende ett rikt exempel. Den allra mest övergripande orsaken till dess lyckade etablering var medvetenheten om "den estetiska dimensionens" ökade betydelse. I sextiotalet sker en överlappning mellan det estetiska och urbana, mellan det personliga och politiska, mellan det höga och låga, vilket spelas ut i offentligheten. Enligt tänkare som Hebert Marcuse och Henri Lefebvre utgjorde konsten, det estetiskt motiverade platstagandet, en transformativ, "icke-repressiv", "icke-begränsande", "erotisk" kraft. Det gemensamma måste vara en engagerande "festival", vars attraktion består i möjligheten att inte acceptera sin plats, utan att sätta den på spel.

En sådan estetiskt inspirerad aktivism formulerades bland annat av Yippie-ledaren Abbie Hoffman. (Yippies stod för Youth International Party, en löst sammanhållen rörelse som förenade vänsterpolitik, hippielivsstil och populärkulturell aktivism.) I överlevnadsmanualen Steal This Book, utgiven 1971, året Christiania uppstod, förkastade Hoffman ägandet som en väg till självförverkligande. Han gav istället tips på hur man tar för sig av ett samhälleligt överskott utan att äga sin plats, hur man klarar sig utan kapital, hur man kommer över gratis mat, boende, kläder eller möbler utan pengar, hur man reser gratis, hur man skaffar sig utbildning, till och med hur man ordnar en gratis begravning när den dagen kommer. Enligt Hoffman var stölden helt enkelt den enda värdiga formen av autonomi - ett sätt för individen att manifestera sig rumsligt utan att underkasta sig en förutbestämd platslogik. I ungdomsrevolternas USA och Västeuropa fick boken en snabb spridning.

Hoffmans bok är bara ett exempel på den på samma gång utopiska och anti-utopiska rörelse som vi förknippar med den här tiden. Det är en rörelse som i allra högsta grad utspelas i och genom en arkitektoniskt gestaltad offentlighet.

Men inte bara det. Den utspelas också i en massmedial offentlighet. En av de nya insikter som upploppen i Paris, Chicago och på andra ställen medvetet spelade ut var den att "man kan inte vara revolutionär utan TV", som en annan Yippie, Jerry Rubin, formulerade det. Förändringen av samhället, staden, och det arkitektoniska rummet var beroende också av representationerna, de förmedlande bilderna och de möjliggörande metaforerna, vilket krävde att man aktivt tog plats också i medieoffentligheten.

Christianias platstagande var redan från början en både konkret och medierad händelse. Det som inleddes sommaren 1971 som det förslummade Christianshavns ganska "oskyldiga" användning av barrackområdet som sommarkoloni blev genom en iscensättning i den alternativa tidningen Hovedbladet till ett mera dramatiskt ianspråktagande, som inte passerade obemärkt. "Det nya landet, Christiania" togs i fysiskt anspråk, men arrangerades samtidigt som en alternativ urban berättelse i tydlig polemik med den officiella. Och det var inte svårt att ta aktiv del: "Du tar helt enkelt linje 8 till Prinsessegade."

Christiania nöjde sig därmed inte med att ta plats, utan ville samtidigt vara ett argument i en massmedierad gemenskap. Detta uppnåddes inte i första hand genom utvecklandet av en egen, platsspecifik identitet, men genom föränderlighet - genom tillfällig gör-det-själv-arkitektur, genom spirituellt sökande och kulturell småföretagsamhet, genom fanzines, genom aktionsteater, genom musik och annan alternativ medieproduktion. Christiania blev en viktig aktör i modernitetsdebatten med bland andra arkitekturprofessorn Steen Eiler Rasmussen som en av dess främsta försvarare.

I Sverige ägnades fristaden 1977 bland annat ett temanummer av Arkitekttidningen, Arkitektens föregångare. Christiania var inte bara det "sociala experiment" som välfärdsstaten kunde tänka sig att sanktionera, menade man. "Den handske Christiania har kastat handlar ytterst om vem som har rätt till jorden: den som äger den eller den som brukar den." Det handlade inte bara om hur det gemensamma skulle utformas, utan även om hur det fortsättningsvis skulle användas. Här visade fristaden på det som det danska Akademirådet hade uttryckt redan 1974. I sitt program för idétävling för Christianiaområdet hade man antytt att där måste finnas "andra meningsfulla bosättningsformer än de som byggindustrin idag erbjuder, och att möjligheterna för mänsklig samhällsutveckling inte är uttömda med den problematiska stadsutveckling som vi idag har invecklat oss i".

Christianias historia är i mångt och mycket en historia om hur platsen och staden som gemensam angelägenhet kan medvetandegöras och sättas i spel. Men framförallt ställer fristaden frågan om hur vi utvecklar en rumslig offentlighet, som på samma sätt som en språklig eller estetisk gemenskap, hela tiden kan tas i bruk, förskjutas och förändras.

Att stjäla en plats är inte bara en protest mot offentlighetens organisation i största allmänhet, utan också på ett mer radikalt plan ett ifrågasättande av grunderna för dess giltighet. Platsstölden kan i den bemärkelsen tolkas som ett sätt att rucka på föreställningen om en place propre, en genuin plats som utgångspunkt för rumsligt ordnande. Platsstölden utmanar tanken på att var sak, var individ har sin plats, den ifrågasätter idén om en naturlig tillhörighet eller ideal gemenskap, där alla har en given roll. Istället innebär platsstölden en aktivering av relationer, positioner och möjligheter.

Att stjäla en plats blir därmed detsamma som att initiera händelseförlopp, som kulturantropologen Michel de Certeau uttrycker det. Med sin syn på rummet som ett "språkbruksrum" av möjliga vändningar, överföringar, och förbrukande av mening, betonar han det som Christiania materialiserar: Det gemensamma rummet är inte bara en fråga om ordning, om grammatik, om att definiera grunder eller anvisa tillåtna platser, utan måste främst förstås som ett handlingsutrymme. Det gemensamma rummet måste vara ett erfarenhetsrum, enligt situationisterna, de franska föregångarna till Yippies och hippies, ett rumsligt savoir-vivre, en rumslig levnadskonst. "Att förändra livet och bygga om världen", skanderade Raoul Vaneigem, "är en och samma vilja."

Det här kan tyckas naivt, passerat, revolutionsromantiskt, men platsaktivismen upplever idag en renässans. I relation till en urbanitet och en offentlighet som i allt högre grad reducerats till en fråga om logistik, säkerhet, service och shopping, måste också frågan om arkitekturens och stadsplaneringens funktion resas på nytt. På vilket sätt kan arkitekten, planeraren eller designern ta plats i det offentliga? Hur kan de bäst uppnå en verkan?

Dessa frågor ställdes också på flera håll på årets arkitekturbiennal i Venedig, inte minst av aktivisterna i det franska arkitekturkollektivet Exyzt. Gruppens bidrag (också beskrivet av Nina Gunne i Arkitektens septembernummer) var vad de kallade en "Metavilla", en tillfällig, överskridande urban gemenskap som under den tid biennalen pågick utvecklade sig som en deltagande offentlighet, ett rum för ifrågasättande av platstagandets grunder.

Främst handlade det om en handfast kritik av arkitekturen och stadsplaneringen som en fråga om formell ordning och tektonisk hållbarhet genom en rumslig och kulturell utvidgning av arkitekturen i riktning mot ett bredare, kommunikativt de- och reformerande.

Grundprincipen var det oavslutade, inkluderande och öppna; besökarna skulle känna sig omedelbart deltagande, förvandlade från subjekt som underkastas en arkitektonisk form till aktörer i ett pågående rumsligt, socialt och kulturellt mellanhavande. Installationens titel, Metavilla, kan också utläsas Mets-ta vie-là!: på svenska snarast "Satsa ditt liv där!", vig ditt liv åt den föränderliga och förändrande interaktionen med andra.

Exyzt bildades 2002 av en grupp studenter vid l'Ecole d'Architecture de Paris La Villette, och beskriver sig själv som "en interdisciplinär plattform för rumsligt skapande". Deras första aktion, den uttryckligt platstagande "Architecture du Rab" ('det överblivnas arkitektur', eller 'en spillarkitektur'), var på samma sätt som Christiania ett iscensatt, kollektivt beslagtagande av ett urbant mellanrum. De deltagande arkitekterna, konstnärerna, filmarna med flera konfronterade här under fem intensiva veckor människor från omkringliggande områden i vad som skulle kunna betecknas som en byggnadsställningsbaserad jam session.

Gruppens inspiration hämtas från spontana, subkulturella och självorganiserande gemenskaper, resande teatersällskap, frizoner eller fristäder. "Det behövs mindre regler, mer kultur, mer laissez-faire i staden", säger en av initiativtagarna i en intervju. "Människor har byggt och levt tillsammans sedan tidernas begynnelse, så låt oss bara lita på att det funkar."

Det Exyzt ger uttryck för är samma vilja att omdefiniera arkitekturen som Superstudio gav uttryck för trettiofem år sen; viljan att bryta arkitekturens karaktär av formaliserat platstagande till förmån för arkitekturen som ett mellanmänskligt gränssnitt eller en storyboard under utveckling. Här öppnar sig dock den viktiga distinktion som är både Akays, exyzt:s och Christianias - skillnaden mellan offentligheten som ett passivt skådespel eller "event" till vilket vi kan erbjudas tillträde, och en offentlighet som faktiskt ger oss en verklig möjlighet att tillsammans med andra utveckla ett samhälleligt savoir-vivre, som tillåter oss inte bara att ta plats, men att lära känna oss själva.

Om denna omdefiniering är möjlig återstår att se. Att den upplevs som viktig, inte minst bland dagens unga, står ganska klart. Platstagandet har utvecklats till ett cyniskt pyramidspel, där de rumsliga insatserna bara ökar och där en kvart i meta-urbaniteten utgör en alltmer ihålig vinst. I det sammanhanget kan en mångfald sub-arkitektoniska taktiker, avvikande fristäder, talande spill-platser och temporära byggen innebära en kreativ osäkring av ett alltmer inmutat offentligt rum.

Maria Hellström

Anmärkning: Texten är en bearbetning av föredragen vid Chalmers Arkitektur den 26 sep 2006 och Göteborgs Universitet, Centrum för kulturstudier, den 15 nov 2006.