Sist

Ända sedan höghus- och skyskrapestaden föddes för hundra år sedan har de här bilderna reproducerats. De stora husen, de upplysta fönstren, den glimrande moderna staden nedsänkt i mörker.

"I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem. Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan", skriver Tomas Tranströmer i dikten "Schubertiana".

Bäst syns den här staden från ett fält. I de trånga gränderna, i de ihjälkramade kvartersstäderna blir den sällan synlig. Det hör till de lamellhusade förorternas, periferiernas, fördelar, att stadens spiralgalax oftare blir synlig, överblickbar. Där "Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanan, de framrusande katakomberna", som Tranströmer skriver vidare.

Kvällar när det är melodifestival kan man ana samma blåröda skimmer från tusentals tv-apparater. I underverket, klockverket, slumpverket, maskinen, staden.

Man kan också, som Tranströmer, veta "utan all statistik - att just nu spelas Schubert i något rum där borta och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra".

Mer än något annat är staden betraktad från det här hållet en påminnelse om dess ursprung, lockelse, och fasa. Vi är ensamma, men tillsammans.

Dan Hallemar