|
Så var det åter dags för den årliga presentationen av förbundets lönestatistik. Medellönen för arkitekter har under 2005 ökat med 3,8 procent, ungefär som förväntat. Kvinnorna har, mätt på identiska individer, haft en något bättre löneutveckling än männen, 4,3 procent jämfört med 3,3 procent. Detta förklaras nog i huvudsak av att de kvinnliga arkitekternas medelålder är lägre än männens.
Lönestatistiken rymmer inte några egentliga överraskningar. Lönekurvan är fortsatt platt. Den genomsnittliga slutlönen är endast drygt 1,5 gånger begynnelselönen, vilket är en synnerlig dålig utväxling på ett yrkesliv på närmare 40 år. Statistiken visar också att merparten av arkitekterna når sin slutlön redan efter 20 yrkesverksamma år. Därefter händer inte så mycket lönemässigt. Lönekurvan planar ut.
Lönen är viktig, men betyder inte allt. Det framgår tydligt av reportage på annan plats i detta nummer av Arkitekten. Arkitekter byter inte arbetsgivare först och främst för att få en högre lön. Att komma till en ny miljö, få pröva något nytt eller få en annan utmaning är vad som driver de flesta att flytta på sig. Ofta medför naturligtvis ett anställningsbyte en något ökad lön, men mer sällan är det frågan om ett rejält kliv upp lönemässigt. För de flesta arkitekter är löneutvecklingen successiv och sker inte i språng.
Att det är så är delvis en följd av personal- och utbildningsstrukturen på många arkitektarbetsplatser. Många medarbetare har samma utbildningsbakgrund och arbetet bedrivs i projektform, där ansvaret delas på flera händer. Dock måste man säga att det är ett bekymmer att ett ansvarsmässigt karriärsteg inte alltid avkastar ett tydligt resultat i plånboken. När man kliver upp en nivå ansvarsmässigt är det rimligt med en rejäl lönekompensation för det ökade ansvarstagandet.
Arkitekternas lönekurva är platt och lönespridningen avsevärt mindre än vad som gäller för jämförbara akademikergrupper. Att värderingen av individerna och deras arbetsinsatser är så pass ensartad innebär ett betydande hinder mot att successivt försöka resa lönekurvan. Problemet är en spegling av det väl kända förhållandet att arkitektbranschens arvoden är sammanpressade och de flesta arkitekttjänster på marknaden kan köpas inom ett förhållandevis litet spann runt medeltimarvodet. I grunden är det arkitektbranschens nivellerade prissättning som konstituerar förutsättningen för lönebildningen och löneutvecklingen. Att flertalet företag prismässigt gör ungefär samma saker påverkar förstås lönesättningen, som därmed blir rätt utslätad.
De offentliganställda arkitekternas löner följer väl de privatanställdas. Inte heller mellan anställningssektorerna kan man finna några markanta löneskillnader. Om någon sektor skulle vilja attrahera de bästa krafterna borde man sticka ut lönemässigt. Så sker inte idag och byte mellan anställningssektorer är därmed inte heller något som på något mer påtagligt sätt påverkar lönen.
Vad är då mest verkningsfullt för att förbättra den samlade lönebildningen? Jo, följande:
Även om man ibland som individ kan tycka att annat betyder mer än lönen finns det ändå ett gemensamt problem som följer av en låg värdering. Företag som har förhållandevis låga priser och måttliga löner för sina medarbetare betraktas inte som de värdefulla aktörer de i realiteten är. Högre priser och goda interna belöningssystem är en signal om något helt annat än låga priser och jämnstrukna löner. Sådant läser marknaden av och när det blir för mycket av komprimerad pris- och lönesättning blir det hela till ett generellt professionsproblem.
Staffan Carenholm
|