|
År 2000 bestämdes det att Göteborg skulle satsa på 200 bostäder för hemlösa och missbrukare. Fem år senare har tjugo byggts. Per Holm, planeringsledare för bostadssociala frågor på Göteborgs stad, berättar om vad som händer när samhället ska ta hand om de mest utsatta:
"Staden har drivit det vi kallar Altbo, ett alternativt boende för hemlösa och missbrukare i Göteborg, sedan 1986. Det hade då beslutats att man skulle följa dem som kom in akut från gatan hela vägen ut. Visionen var att alla i slutändan skulle bo i ett självständigt boende, helst med eget kontrakt.
Det som fanns innan 1986 var härbärgen. Det fungerade inte. Där bodde du bara, och söp och knarkade.
Göteborgs stad byggde upp den här verksamheten och år 2000 hade Altbo 1.100 lägenheter i egen regi.
Men med tiden blev det uppenbart att vi under hela den här resan hade vad vi kallade "restgrupperna", de som inte har passat i systemet även om det varit differentierat. De var de extra besvärliga, det har inte gått att behålla dem i systemet. Med tiden blev den här gruppen alltför stor. Det är de som representerar uteliggargruppen.
Vi hade alltså en av de mest uppbyggda formerna för att ta hand om de utsatta, men insåg att det var en grupp på 200 personer som vi aldrig nådde. Då bestämde sig politikerna för att göra en del satsningar. Bland annat skulle Altbo expandera med 200 nya platser.
De här bostäderna skulle vara av kvarboendekaraktär, det vill säga man skulle bli kvar en längre tid i dem. Vi räknar egentligen inte med att de någonsin ska flytta därifrån. Det är ingen tillfällig lösning. Det är den formen som är bäst för dem och vi förstärker med pesonal som jobbar med dem.
Vi ville göra det i små mindre bostadsmoduler med 20-25 platser. Det krävde helt nya byggnader. Detta skulle förverkligas snabbt. Vi sökte tillfälliga bygglov på industritomter. Bygglov på tio år. Så kunde vi få lite andrum och se hur vi kunde lösa det permanent sedan.
Det visade sig att det blev en helvetisk debatt, en folkstorm. För även om tomterna låg på industrimark så var det inte alldeles fruktansvärt långt bort från samhället. Det går inte att komma så långt bort, det är ingen deportering av personer vi talar om, det måste ligga i hyfsad anslutning till samället.
Var vi än föreslog att de skulle ligga så fanns det hus, busshållplatser, skolor, dagis någonstans i närheten. När vår bygglovsansökan blir känd så börjar grannar att resa ragg och säga: det här vill vi inte vara med om.
Vi fick en massiv protest mot det här som innebar att alla vår tjugo ansökningar överklagades i alla instanser.
Det har vandrat hela vägen i överklagandeprocessen och när det går in i den processen är det inget som man i Göteborg rår över. Allt det här skulle varit klart 2004. Nu har det börjat lossna, den första står klar i december.
Min erfarenhet av den här typen av bostäder är att den är tämligen problemfri för närområde och grannar. Med vårt sätt att jobba så är det mycket värre om de här människorna är ute och driver på stan.
Men om du inte som jag har denna erfarenheten då är allt du kan göra att lita på mig när jag säger det. Och det är ovanligt att någon då säger: "ok då är vi lugna".
Jag har full förståelse för människors reaktion. Vi kan läsa i tidningarna om galningar med järnrör, vi ser dem på bussen, de är besvärliga. Att sätta likhetstecken mellan de här överklagandena och att folk är inhumana, det vill inte jag göra.
Om vi ska vara ärliga och titta på hur jag är som människa. Du får lov att yttra dig om en fråga som: "Vill du ha en missbrukande granne, där vi lovar att vi ska jobba med dem, eller vill du ha en skötsam tvåbarnsfamilj?" Jag personligen skulle välja barnfamiljen. Varför chansa? Här bor jag, här vill jag ha trygghet.
Situationen för ett år sedan var helt låst. Det var i det läget som möjligheten dök upp att köpa upp "Tillfället" (se artikel intill) där kinesiska konsulatet huserade.
Nu ger inte överklagandena något resultat i slutändan. Det blir avslag hela vägen. Men de äter tid och folk hoppas att man kan skjuta på projekten och under tiden få politikerna att ändra sig. I det här fallet har det inte fungerat. Det har funnits en stor politisk beslutsamhet om att det här ska genomföras.
Nu i december öppnar 20 platser. Under nästa år kanske 80 till. Då återstår hundra av det vi ville från början.
En viktig fråga om man ska kritisera Altbo och den verksamhet man har byggt upp är att socialtjänsten här bygger upp en sekundär bostadsmarkand. Hur ska man se på människor med sociala problem? Är det alltid en socialtjänstfråga, eller handlar det om bostadspolitik? Är det allmännyttan, eller andra samhällsresurser som borde ta ett större ansvar? Så fort du blir vräkt blir du ett socialtjänstärende. Jag tycker nog att samhället borde ta ett jämnare ansvar."
Per Holm
|