|
Swedish Grace - The Forgotten Modern Movement in Architecture and Town Planning
12-14 september
Skandia Cinema Stockholm
Tredje dagen av en konferens om Swedish Grace, den svenska 1920-talsarkitekturen, skulle handla om "När klassicismen blev modern" och visa på en framtid för Swedish Grace. Julio Perez, arkitekt från Kuba, menade att arvet efter Asplund är en naturlig förståelse för enkelhet och sammanhang. Swedish Grace var ett svar på platsen och samtidigt platsskapande. I det kan stilen möta framtiden. Annars fastnade debattörerna ofta i formuleringar om skönhet, eviga värden och mänsklig skala.
Den brittiske arkitekten Robert Adam uttryckte rädsla för att kunskapen om den traditionella arkitekturens språk försvinner. Det speciella med Swedish Grace var att arkitekterna kunde hantera den nya världen med detta språk. Med en helt ny vokabulär menar han att vi skapar en onyanserad kommunikation.
Hur kan vi då använda språket från Swedish Grace i vår tid? Den skotske skulptören Alexander Stoddards opponerade sig vid frågan och svarade: "När började vår tid? Min tid börjar med myten om Jason. Att tala om samtiden är egoistiskt."
Att modernismen var något ont som raderade ut all gammal kunskap och tog kål på estetiska värden fanns som en halvt uttalad utgångspunkt hos föreläsarna denna dag. Frågan är nu hur vi kan plocka upp spillrorna efter modernismen.
Och frustrationen blev tydlig i publiken. Den på plats som talade mest nyanserat om skönhet var arkitekten Tomas Hellquist, som beskrev pluraliteten i skönhetsbegreppet. Han frågade om vi verkligen har en relevant vokabulär för att tala om skönhet och föreslog att vi istället ska tala om stil.
Kanske är det just en kopia av Swedish Grace man vill se. Under ett studiebesök vid Röda Bergen i Stockholm ska Robert Adam, enligt kommentarer i pausen, ha yttrat att "...den är så perfekt att man kan gjuta av hela området i gips och kopiera...".
Denna hangup på 1920-talet och kärlek till Swedish Grace blev tröttsam efter en dag men förstås förklarlig eftersom det var temat för konferensen.
Problemet var dess oförmåga att ge vägledning om någon utveckling. Var fanns exempel på arkitekter som lyckats kombinera modernism med den klassiska kunskapen och med kontext och skönhet i en arkitektur för vår samtid?
Alexander Stoddard talade om hur klassicismen sjunger oss till sömns och invaggar oss i säkerhet. En klassisk skulptur på en offentlig plats tar bort det onda, menade han. Och har tydligen inte besökt Karl den tolftes plats i Stockholm den 12 november.
Och vill vi att arkitekturen ska vagga oss till sömns? Det blir ju ingen riktig action i en arkitektur som blickar åttio år tillbaka. Tur att Coop Himmelblau finns. Och i Sverige Anders Wilhelmsson. Människor som inte sitter tryggt tillbakalutade i prydliga frisyrer, hävdar att vi lever i en ful tid och bejakar den eviga skönheten.
Nina Gunne
|