Sune Nordgren och förvandlingens konst
Sune Nordgren vet vad kulturen är värd. I Malmö och Newcastle har han använt den för att ge städer tillbaka ett förlorat värde. Som chef för det nya nationalmuseet i Oslo ska han leda Norges senaste nationalinstitution på 40.000 kvadratmeter. Arkitekttävlingen utlyses efter nyår. Platsen, en parkering i centrala Oslo, där det för tillfället ligger en uppblåst grön groda.
Den uppblåsta giftgröna grodan på parkeringen vid Tullinløkka i Oslo kollapsar. Förändringen är nästan momentan. Luften går ur, kvar ligger ett ihopsjunket skal av grön mjuk plast.
Bara några minuter tidigare hade den svällt ut mot trottoaren, spårvagnshållplatserna, kaxigt puffat upp sig intill det norska Nasjonalgalleriets röda tunga tegelfasad som en genmodifierad blandning av tennishall, hoppborg och cirkustält.
Det står en ung kille och väntar på spårvagnen i en tröja som det står "Frog reactor" på. En spårvagn insvept i reklam för yoghurt passerar den ihopsjunkna grodan och tar med sig killen.
Den gröna spretiga grodan av mmw arkitekter har varit utställningshall för utställningen "Kyss grodan - förvandlingens konst". Svensken Sune Nordgrens första stora utställning som nytillträdd chef för norska Nationalmuseet. Nationalmuseet är den nya nationella institutionen där fyra museer har blivit ett: Arkitekturmuseet, Museet för samtidskonst, Konstindustrimuseet och Nationalgalleriet. Om sex år, efter en internationell arkitekttävling, ska här stå en konstinstitution tre gånger så stor som Moderna Museet i Stockholm.
Det finns en stark drivkraft att bygga nationella institutioner i Oslo just nu. Man har nyligen fått sitt första nationalbibliotek, Snöhettas nationalopera håller på att byggas och blir färdigt 2008 och det nya nationalmuseet ska stå klart 2011.
Grodan, som spretade sina utställningsrum på "Oslos fulaste parkeringsplats", var Sune Nordgrens första försök att ta den platsen i besittning. Grodan bekostades av Obos, ett norskt HSB. Sune Nordgren vet hur man får pengar till kultur. Någonstans i grunden handlar det om att skapa värden.
- Kultur har blivit en stor del av städers och platsers identitetsbygge. Se på Kassel, Tysklands tråkigaste stad, vart femte år har de en Documenta-utställning. En satsad D-mark på kultur där ger 10 tillbaka.
- Alla förväntar sig sjukhus och dagis. Bra kultur får folk att flytta.
Själv skulle han aldrig ha flyttat till de städer han arbetat i. Malmö, Newcastle och Oslo. Men han har förändrat dem, och kanske fått människor att flytta dit eller stanna kvar.
Sune Nordgrens arbetsrum är fullt av grodpresenter. Han har gjort sig känd som en kringresande förändringskonstnär. Städer, förstäder, förorter. Malmö, Newcastle, Tensta, Oslo.
- Alla de platser jag har kommit till har förväntat sig en förändring. Jag har fått det ryktet att jag kan skapa förändring. Men min drivkraft är också den, att jag vill förändra, säger Sune Nordgren.
Ulrika Knutsson skrev om Sune Nordgren i Månadsjournalen 2002 att "han samlar på versioner av Marias möte med ängeln och fascineras av hennes sätt att bejaka Ansvaret och Uppgiften, mot alla odds".
Nu hyr han och hans fru en möblerad funkistvåa på "Oslos Östermalm" för 12.000 kronor i månaden, "Norge är otroligt dyrt, kanske är bara laxen billigare än hemma", säger han. Köper lådvin för halva priset när han är på besök i Sverige, men får smuggla in en liter eftersom man bara får ta in två. Väggarna tomma, vita orkidéer i fönstret. Han spelar Peps Perssons nya skiva. Ett lånat hem i slutet av en lysrörsupplyst linoleumkorridor till 2011.
- Då är jag 63 år, då får jag skynda mig om jag ska göra något nytt, säger han.
Det tar några timmar sedan reser sig grodan igen. Det var strömmen som gick. Strax pumpas den upp igen. Blir lika kaxig som förut. Jag träffar Sune Nordgren i öppningen till den här märkliga utställningslokalen. Vi går in i grodan. Det är mer mysigt än jag föreställde mig.Där ligger en restaurang. Sune Nordgren torkar av bordet med en av de orangea värmefiltarna, beställer öl och hälsar på alla som sitter därinne. Museiarbetare i väntan på en vernissage i det tillfälliga galleriet på stålben intill grodan. Det är många tillfälliga konstruktioner nu, förberedelser. Grundläggningar ska det visa sig, för att göra förändringen möjlig och välkommen. Så småningom.
Sune Nordgren och hans kollegor sitter nu som bäst och skriver tävlingsprogrammet för den internationella arkitekttävling för det nya gemensamma museet som ska utlysas efter nyår. En koncepttävling där fem kontor sedan får arbeta vidare och utveckla sina förslag. Förhoppningen är att sätta spaden i jorden "när tjälen går ur Oslojorden våren 2007".
Museet ska bli 40.000 kvadratmeter. Två havererade arkitekttävlingar har redan passerat den dystra parkeringsplats mellan Nationalgalleriet och Historiska museet där grodan kollapsade. Och nu har politikerna krävt att den öppna platsen i allt väsentligt ska behållas.
"Jävligt synd", säger Sune Nordgren. Det innebär att man river tre byggnader intill och på något vis försiktigt försöker binda ihop de två museerna utan att bebygga platsen för mycket. Sune Nordgren tar mitt block och börjar skissa på en sluttande byggnad. Säger igen att det hade varit bättre att bara bygga igen platsen.
- Det är en otrolig utmaning att skapa ett museum som ska ta in två gamla byggnader utan att platsen mellan dem får bebyggas, det ska gå över en gata där spårvagnar går. Kommunikationen kommer att bli det viktigaste. Det kommer att krävas en genial lösning, säger han och skrattar.
En vän jag talade med innan mötet med Sune Nordgren sa att han alltid såg ut som om han stigit ut ur duschen, trots att han måste jobba otroligt hårt.
Och allt började egentligen i Malmö 1990.
Malmö 1990-tal. Det var som att komma till en plats med ett enormt självförtroende. Det var konsthallen som var det första tecknet på en stad som börjat resa sig ur skuggorna från Kockumskranen. En ny stad.
Sune Nordgren var konsthallschef i Malmö från 1990 till 1996. Han var en stor del av och en symbol för Malmös förändring. Kulturstaden Malmö, det nya varumärket. Bort med krisstämpeln, varvsstämpeln. "Staden begåvades plötsligt med två konsthallar: konsthallen och Rooseum, och det uppstod en fruktbar konkurrens mellan oss. Det gav en impuls, en positiv anda som fick efterföljare", sa Sune Nordgren till Dagens Nyheter 1994.
- Plötsligt fanns där en grupp samspelta människor som utmanade och hade en enorm energi.
Han byggde en "mental Öresundsbro" innan den fanns och slog ihop flygbåtsbiljetter från Köpenhamn med gratis inträde till Paul Klee. Det fick danskarna att åka till Malmö och Malmö Konsthall.
- Det fanns en politisk vilja, men det byggde mycket på människorna. Det skapade ett värde, det satte fokus på Malmö.
Människorna var Lars Rudolfsson på musikteatern, Lars Nittve på Rooseum, Gunilla von Bahr på Konserthuset, Staffan Valdemar Holm på Dramatiska teatern. Det är som när ett fotbollslag plötsligt har en uppställning som gör dem oslagbara. Det kan bara hålla en tid, sedan kommer anbuden och spelarna sprids i världen. Nittve till Tate Modern, Holm till Dramaten. Von Bahr till Stockholm och musikhögskolan. Nordgren till Newcastle. Och Malmö fick svårt att hålla kvar den där energin, förändringen mojnade.
- Idag verkar det kulturella livet i Malmö lite trist, säger Sune Nordgren.
- För min del var konkurrensen mot Stockholm viktig. Det första jag sa var att vi aldrig skulle ta en utställning från Stockholm. Två av våra utställningar gick istället dit.
- Jag tror det var viktigt för folk i Malmö. Vi var något speciellt.
Sedan lät han bygga om arkitekten Klas Anselms konsthall tillsammans med White Arkitekter. För att få tillbaka öppenheten och, så klart, föränderligheten i den. Den första utställningen efter ombyggnaden hette "Till Brancusi", en av Anselms stora förebilder.
Det finns en sorts återkommande omsorg om att placera periferier i centrum i Sune Nordgrens visioner. Ingenstans blev detta tydligare än i Gateshead i Nordvästra England. En nedgången grannkommun till Newcastle där han blev chef för det nystartade museet för samtidskonst BALTIC 1996. En nedlagd kvarn The Baltic Flour Mill blev konstmuseet BALTIC. Museet kom till tack vare pengar från den nationella lotterifonden.
- Det var en sen höst 1996. Jag hade fått i uppdrag att tillsammans med en konstnär peka ut platsen där museet skulle ligga. Jag bjöd in katalanen Jaume Plensa. Han föreslog en enorm vit ljusstråle rakt upp i luften. Vi grävde ner strålkastaren under jorden i en container, 7.000 watt. En novemberkväll tände vi den och jag stod nere på kajen med kommunpolitikerna och sa: "Den här ljusstrålen kan man se ända nere i London." Det var inte sant, men det var kanske därför jag fick jobbet.
- Balticprojektet byggde delvis på en antagonism med London, som det i Malmö hade byggt på en med Stockholm. Det skulle skapa en regional stolthet. En känsla av att det är här det händer. Ljusstrålen var en perfekt symbol för starten på denna förändring.
Som grodan. Som de kombinerade flygbåts- och museibiljetterna.
Men det nya museet i Gateshead var en främmande farkost. Newcastle var inte London. Det var en nedgången industristad. Inte olik Malmö, men värre. I sin bok "Tankar om konst" skriver Sune Nordgren: "Vad är konst? Vad ska man ha konst till? Vad är konst bra för? Detta är frågor jag mötts av hela mitt liv, eller så länge jag arbetat med konst professionellt, vilket nu är snart trettio år. Jag har nu ett svar på alla frågorna, och svaret är Baltic."
Konst är förändring, konst är drömmar, konst är det omöjliga som blir möjligt. Men hur undviker man att bli en influgen dröm, en konstruerad förhoppning, en främmande fågel.
- Vi sökte bland annat upp folk som hade jobbat på The Flour Mill, kvarnen, med hjälp av annonser i lokalpressen. Vi fick tag på ett hundratal. Sedan hade vi två kvällar, en slags reunions, med öl och chips, berättar Sune Nordgren.
- Det blev en väldig glädjeexplosion, samtidigt som de började berätta historier.
Historieberättandet blev till djupintervjuer. Där man inte bara pratade minnen utan också konst. Vilka förväntningar fanns, vad tänkte man kring Baltic Flower Mill år 2000.
- Sa du ordet samtidskonst i Gateshead så var det inget de kunde förhålla sig till. Det var sådant man gjorde i London, man delade kor på mitten eller visade upp obäddade sängar.
- Men jag var lika kaxig här som i Malmö. Nu skulle de från London resa till Gateshead.
- Det första konstprojektet vi gjorde i Gateshead var att släppa in Anish Kapoor i den gamla kvarnen. Han gjorde en röd skulptur som sträckte sig som ett organ inne i det stora huset. Inte olik grodan, men rött.
Tala om att något ska hända. Platsen har tagits i besittning av något nytt. Det handlar om dig också. Som Grodan på Tulinlökka i Oslo.
- Det var ett och ett halvt år innan vi började bygga. Det markerade ett definitivt brott mellan det förflutna och framtiden. Det sätter igång fantasin, ändrar inställningen. Som här i Oslo med grodan, där en parkering för bilar får liv igen. Projektet blev planterat. Och det skapade dessutom en känsla av ägandeskap hos folk: "Jag är en del av den här platsen. Den är också min."
Tillsammans med arkitekten Dominic Willams fick han carte blanche att göra vad han ville med den gamla kvarnen i Gateshead. Det första han och Williams gjorde var att åka till Malmö konsthall. Williams blev förälskad i trägolvet. Trägolvet i Gateshead hämtade Williams från Sorsele, långsamvuxen fur, gammelskog. Från en periferi till en annan.
Men är det bara att bygga ett nytt spektakulärt konstmuseum i någon periferi så löser sig resten. Självförtroende, framgång, regeneration, förändring. Kultur- och arkitekturexorcism?
- När jag ska se något negativt exempel på det här så tänker jag på Bilbao. Det är en spekulativ byggnad som inte har haft någon betydelse för kulturlivet i Bilbao. Det är bara en turistmagnet.
Han såg själv Baltic Flower Mill som en "art-factory", en verkstad. En plats där konstnärer skulle arbeta. Något som kan påverka det lokala konstlivet och kulturlivet. Och som dessutom ger billiga utställningar.
Både Malmö och Gateshead blev senare exempel på problemet att förvalta en förändring, att omvandla energin och de initiala explosionerna till vardag. I Baltic Flower Mill har man haft ekonomiska problem, direktörer som kommit och gått. Men nu har man fått Norman Fosters konserthus "The Sage" som granne. Och äntligen en direktör som delar Sune Nordgrens vision om en "art factory".
Vad är det i dig som lockar med att vara "förändringskonstnär"?
- Jag är en entreprenörsperson. Jag är dålig på det administrativa, där behöver jag stöd. Jag är intresserad av att vara med och skapa stora projekt, gärna spektakulära, men spektakulära i en lång process där slutmålet är till exempel ett nytt museum.
- Jag är fascinerad av det politiska spelet, av att skaffa pengar, jobba med arkitekter. En process där det finns andra kreativa personer.
Som han gjorde i Malmö, Gateshead, i Tensta med Tensta konsthall. Och nu i Oslo.
Så hur gör man, hur skapar man förändringen, den lyckliga förvandlingen?
- Det finns ingen modell som man kan ta med sig. Jag kan ta med mig kunskap. Som att låta saker ta sin tid, plantera förändringen lokalt. För det kommer att vara så, i de flesta fall, att grunden för framtiden är en region, en plats. Det är där kärnan finns.
Platser är sällan något i sig själva. Städer ännu mindre. Städer är förväntningar, bilder och livsstilar. I allt väsentligt varumärken för den som passerar. Den stora utmaningen för den som stannar och kliver av blir att göra detta varumärke till något som människor som ska leva där kan identifiera sig med.
Det är vernissage på Museet för samtidskonst i Oslo. Lördag eftermiddag, gulnande kastanjer, sol. Ett gammalt bankpalats i marmor och guld. Det ger ett närmast ointagligt intryck. Sune Nordgren minglar vant bland de kulturbärande damerna och pussar den unga stjärncuratorn, 34-åriga Andrea Kroksnes, på båda kinderna. Utställningen som öppnar heter "Museumsfeber". På tre väggar har Kroksnes och den amerikanske konstnären Louise Krawler gått loss på samlingarna i alla de fem museerna. "De var som ungar i en godisbutik", lär en anställd på samlingarna sagt med mungiporna nere. Inget är omöjligt, är intrycket. En Munch med högsommarnudism intill en kysst kuk på röntgenplåt av Wim Delvoye.
På frågan om den norska publiken är konservativ har Andrea Kroksnes ett enkelt svar:
- Ja.
Jag går förbi grodan på Tulinlökke en gång till. Den är lika kaxig fortfarande. Så fort utställningen "Kyss grodan" var slut erbjöd Chiquita en och en halv miljon för grodan. De ville använda den för att marknadsföra sina nya ekologiska bananer i England. Med Chiquita i stora bokstäver på buken kan den påminna om en omogen banan. Men grodan var inte till salu.
Det skiljde den från ett varumärke.