Arkitektur som provokation

Sveriges Arkitekters akademi för arkitektur bjöd in till ett samtal om form och estetik, utifrån två konkreta exempel. Om Jakriborg och lärarhögskolan i Malmö.

Sveriges Arkitekters akademi för arkitektur träffade representanter för Sveriges Arkitekter Skåne och andra gäster för ett samtal på temat form och estetik. Utgångspunkt var två besökta projekt:

Jakriborg bostadsområde i Hjärup byggt som en Hansastad och vars etapp 2 nu behandlas av stadsbyggnadskontoret i Staffanstorp.

Nya lärarhögskolan i Malmö ritad av schweiziska Diener och Diener och projekterat i samarbete med Fojab AB i Lund.

Deltagare:

• Mats Egelius, arkitekt, White, Stockholm
• Charlie Gullström, arkitekt, Stockholm
• Helena Hambraeus, arkitekt, Ericsson, Stockholm
• Thomas Hellquist, arkitekt, professor LTH
• Christer Malmström, arkitekt, professor CTH
• Ingela Ljungdell, arkitekt, sekreterare Sveriges Arkitekter Skåne
• Lotte Möller, författare, journalist, Lund
• Louise Nyström, arkitekt, professor BTH
• Jonas Olsson, arkitekt, Testbed Studios, Malmö
• Lars Strand, arkitekt, styrelseledamot Sveriges Arkitekter Skåne
• Finn Werne, arkitekt, professor LTH

Thomas Hellquist: När vi planerade det här samtalet frågade vi oss: Vad provocerar idag? Vad skapar arkitekturdebatt i Sverige? Mitt svar var: Jakriborg.

I Jakriborg har jag sett arkitekter som vibrerar av raseri inför en pastischarkitektur de inte kan acceptera. Kan vi utifrån den reaktionen föra en diskussion om stil? Det har ju länge varit omöjligt - och är det kanske än? Arkitekter borde vara duktiga på att tala om formala uttryck, men kanske är vi inte det? Det kan bero på att vi fostrats i en funktionalistisk tradition enligt vilken formen och uttrycket är resultatet av en process där en massa faktorer ska hanteras och samordnas - och formen alltså är slutprodukten. Men motsatsen kan också hävdas: att formen kommer först, att arkitekten börjar med ett estetiskt val som blir utgångspunkt för konstruktiva, kontextuella, ekonomiska och andra hänsyn - och att dessa bara marginellt påverkar det uttryck som arkitekten redan valt.

Man kan ha olika uppfattningar om det jag sagt. Ett samtal om estetik riskerar att fara iväg och bli svårgripbart. Därför kom vi överens om att föra det utifrån två konkreta objekt, båda estetiskt väldefinierade. Varsågoda!

Fotograf: Jörgen Grahn. Arkitekt: Robin Manger och Marcus Axelsson.

30 sekunders spontan kommentar till Jakriborg:

Jonas Olsson: Jag tycker Jakriborg är fantastiskt på många sätt och jag fascineras av att det kan växa och bli så eftertraktat. Men det historiska, nostalgiska känner jag mig långt ifrån. Samtidigt tycker jag att mångfalden, att olika saker kan existera samtidigt, är viktig. Här är situationen extrem: intill järnvägen växer ett "historiskt stadscentrum" bredvid en 60-talsförort.

Christer Malmström: I grunden är Jakriborg väl genomfört. Två saker kan man lära sig. 1) Man har hittat ett hålrum, en arkitektur som människor tycker mycket om. Det hade inte gått att förverkliga med modern arkitektur. 2) Det kostar inte så mycket att bygga som vi tror. Jakriborg ligger på mark som köpts innan priset trissats upp på grund av förväntad byggrätt. Byggnadskostnaderna har blivit rimliga. I Helsingborg byggde NCC villor för 1,7 miljoner. De första ägarna sålde efter kort tid villorna för 2,4 miljoner. Plötsligt fanns alltså 700.000 kronor till.

Lars Strand: Det som slår mig är att det är så populärt. Är det utseendet? Karaktären? Att det är billigt? Kanske är det alla tre orsakerna. Frågan som inställer sig är sig om det hade fungerat i en annan dress, i en annan stil?

Ingela Ljungdell: Det är kittlande. Jag tycker både om det och inte. Man har byggt in "trevlighet" från starten. Jag tror det appellerar till folk. Det är lite Liseberg över det. Det är fascinerande att ägarna haft en stark idé och drivit igenom den. Man bygger och förvaltar själv. Jag tror att det skulle kunna förverkligas med annan arkitektur, men jag tror det gått långsammare att uppnå trevligheten då.

Mats Egelius: Jag har besökt Jakriborg med unga kolleger som åkt dit med en mycket negativ inställning. Vi har haft det nästan som ett utbildningsmoment där vi förbjudit dem att vara negativa "på känn" utan att analysera. Själv tycker jag att det finns enormt mycket att lära av Jakriborg. Trevlighetsaspekten, småskaligheten och att man inte har balkonger - nästan ett krav numera. I stället finns små privata uteplatser och kvaliteter som torg och mysiga gränder.

Lotte Möller: Det var mitt första besök i Jakriborg och det var helt overkligt, som att stiga in i en kuliss. Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist hade när som helst kunnat stiga ut ur rådhuset vid torget. Det var verkligen märkligt. Jag gillar de höga gavlarna och de fina putsfärgerna men detaljer som dörrar och skyltar är kitschiga. Men det mest hisnande är att det överhuvudtaget är möjligt att bygga ett område som detta med alla våra lagar och bestämmelser. Det känns ju som det mest förbjudna!

Finn Werne: Jakriborg ställer frågor som jag sysslat länge med: Varför kan den moderna byggnadskulturen inte bygga det som alla tycker om - som till exempel grekiska byar? Den frågan har ingen lyckats svara på. Det är en stor utmaning för hela arkitektkåren och byggverksamheten.

Den andra frågan är: Varför väcker Jakriborg så starka reaktioner, särskilt bland arkitekter? Själv tycker jag egentligen att Jakriborg är förfärligt. S:t Eriksområdet i Stockholm utsattes för liknande kritik. Det speglade inte tidsandan, sas det. Men tidsandan finns ju inte. Det är bara att en grupp lyckas driva vissa ideal och så kallas de tidsandan tills nästa grupps intressen manifesterar sig.

Det intressanta är att vi håller på att avsäga oss arkitektens egentliga uppgift - nämligen att tolka, att förmedla andra människors behov och ge dem estetisk form. Den uppgiften lämnas i det ögonblick arkitekturen görs till konst. Arkitekturen driver mot "konstkonceptet" och definieras av arkitektvärlden precis som konsten definieras av konstvärlden. Och det var postmodernisternas upptäckt: gapet mellan arkitekterna och folket.

Situationen då arkitekter skapar för sig själva är farlig. Och jag tror omvärlden upplever att det är det vi gör nu. Idag är det svårt att få gensvar från gemene man för arkitekturen, i motsats till designen där gapet inte finns. Designen är mycket mer kommunikativ. Vi måste lära av Bourdieu att vi befinner oss i olika sociala fält som har olika estetiska och smakmässiga preferenser. När arkitekterna gör arkitektur för sig själva lämnar de ett helt socialt fält utanför som inte får någon uttolkare. Då uppstår Jakriborg. Om det fanns en arkitekt som kunde ta hand om alla de drömmar som uttrycks där, så kunde det bli fantastisk arkitektur och också del av en kultur som blickar framåt - vilket inte Jakriborg gör.

Charlie Gullström: Jag tror många arkitekter fortfarande försöker vara uttolkare. Men vi är så otroligt drillade att vara rationella. Vi har lärt oss att vi inte får slösa med kvadratmetrar och det finns en massa andra saker vi inte får göra. Och när vi ser Jakriborg blir reaktionen stark, för de flesta brottas med problemet hur man skapar den där trevligheten så att det fortfarande blir rationellt och billigt. Och där står vi. Resultatet blir ofta, i upprepningens och rationalitetens tecken, utslätat. För i Sverige har det ju blivit så att variation inte är tillåten. Den finns inte på vår karta.

Helena Hambreus: Det känns som om Jakriborg för många människor har lyckats illustrera olika drömmar om det goda livet. Det goda livet kan för en del innebära ett stort hus med carport och swimmingpool, att flytta till landet och leva närmare naturen, att bo i den goda staden. Många kan säkert uppleva - utan närmare analys - att Jakriborg är en bild av hur den goda staden ska vara: liten och gripbar, med ett soligt, stenlagt torg, med café, butiker och bostäder runt, med hus som alla är olika och har "vackra varierade kulörer" och där mycket verkar personligt utformat. Jag tror att det är det som lockar. Men när vi som arkitekter tittar på enskilda byggnadsdelar som är industriellt producerade och inte alltid stämmer i alla detaljer känns det konstigt.

I lägenheten vi besökte fanns tre våningar och en trappa som vindlade sig upp. Det fanns en liten fin privat, lagom stor gård. Man har satsat på "äkta material" som folk gillar på rätt ställe - gatstenen som breder ut sig till exempel. Kanske mer än vad som är riktigt praktiskt? Men det är en skickligt hopsatt samling attribut för "det goda livet". Det är kvaliteter som uppskattas av många, och mycket av detta skulle vi kunna ta till oss. Men vi har få bra moderna exempel som innehåller alla de här drömmarna och kvaliteterna som man lyckats lösa in i Jakriborg.

Louise Nyström: Jakriborg är i högsta grad en nostalgisk pastisch. Ändå är det trevligt. Bröderna Berggren har lyckats med det som arkitekter oftast inte klarar: gränderna, den fina platsen där gångtrafik passerar men ändå har privat karaktär där man kan träffa grannar och så vidare. För att kunna värdera det måste man jämföra med annat. Frågan är med vad. Med Rosengård? Nej. Med Hammarby Sjöstad? Ja, de är samtida. Med Hjärups villamattor? Utanför Karlskrona förverkligar människor sina drömmar genom att gå på Beijers Byggmarknad och köpa laserade staket, spaljéer och dörrar som bara är skräp. För många finns inget annat att få. Och jämfört med det är Jakriborg fantastiskt. Det är rimligt hög kvalitet och det är vackert.

I Norge finns det som kallas "byggeskikk" - det goda enkla byggandet med tradition. Det finns alltså arkitektur och byggeskikk och de är inte samma sak. Jakriborg lutar åt byggeskikk.

Thomas Hellquist: Jakriborg som pastisch leder till frågan om autenticitet. Jakriborg problematiserar autenticiteten. För mig är området mycket autentiskt, mycket verkligt. Man har med få undantag använt nutida etablerad byggteknik: betongbjälklag, utfackningsväggar, slammat fasadtegel, industriellt tillverkade fönster, dörrar och detaljer. Här finns inga traditionella hantverksmetoder. I den meningen är det lika autentiskt som något annat område från samma tid. Men det avviker i stil. Och kan en stil vara mer autentiskt än en annan?

Diskussion om Jakriborg

JO: Det som bestämmer Jakriborg är att det byggs med passion. Bröderna Berggrens passionerade uttalande är helt enkelt: "vi vill ha en stad som den var förr". De prövade sig fram i flera områden i sydvästra Skåne och startade sedan detta. Det sägs att de haft en enda annons i Sydsvenskan för snart tio år sedan. Sedan dess har de inte behövt någon marknadsföring. 500?-?1.000 hushåll står i kö. Mycket av företagets administration betalas av köavgifterna. Uppenbarligen är det ekonomiskt bärkraftigt. Kan det inte få vara det det är?

ChM: Jag håller med om att vi måste bejaka större mångfald än vi har idag. I Jakriborg har inte en, utan flera, byggnadstyper varierats på ett smart sätt. Upprepning undviks. Byggnationen är utsträckt i tiden och det ger också förskjutningar. Vilket annat modernt område finns som har jobbat så nyanserat? Som inte är ett enkelt schema där bara en pusselbit vridits runt? Närmast är väl Bo01. Men där saknas tidsfaktorn - allt ritades och byggdes på samma gång. Där fanns inte möjlighet till dialog med grannhusen eller reflektion över platsen.

Kanske kan vi hitta några grundläggande komponenter i Jakri-konceptet: hyresrätt, egen förvaltning, människors drömmar, passion, inbyggd tid, inte ett schema som rullas ut. Erskine skulle kanske ha klarat det, fast det skulle se annorlunda ut. Byker i Newcastle är ju så här.

IL: Jakriborg är en reaktion mot det samhälle vi har och vart det är på väg. För oss är det provocerande att Jakriborg vänder den moderna staden ryggen. Det är provocerande för mig som arkitekt: att här inte tycks finnas någon tro på det urbana, på staden som vi försöker bygga den.

FW: Jakriborg svarar på ett behov av verklighetsflykt. Barn och ungdomar älskar Fantasykulturen och dess miljöer - som Sagan om Ringen. Man flyr från dagens frågor in i en diffus medeltida värld som har enkla arketyper. Det finns ett eko av detta i Jakriborg, kanske både hos dem som byggt och hos dem som bor. Jag säger som Jonas: varför inte? Men det är inget jag förespråkar eftersom det vänder ryggen åt alla andra moderna företeelser. Möjligen rymmer det också en ganska otäck syn på världen och människorna som jag tycker är lite kuslig. Kanske lurar det något bakom som inte är så roligt?

ME: Jag tror du är orolig i onödan. Är det inte tydligt att både/och gäller i vår tid? Du köper något exklusivt på NK, men ibland handlar du billigt. För att man väljer att bo i Jakriborg tar man inte avstånd från allt annat. I Jakriborg bor framåt människor som jobbar med IT, som fattar värdet i att bo nära infrastrukturen. Jag tycker vi ska acceptera att arkitekter skapar livsstilar. En funkisbyggnad från 90-talet är lika mycket pastisch som Jakriborg. Vi måste bli mer medvetna om vilken dröm, vilken livsstil, vi riktar oss till. Våra beställare börjar fatta det här. Jag träffar folk från Skanska som funderar vilka fönster passar här? Vilket badrum? Vilket kök? Vilken rumsordning?. De vet att det efterfrågas både en modern och en "traditional line". Det pågår alltså redan ett arbete kring olika stilar.

ChM: Det där gapet som Finn talar om kunde vara skillnaden mellan å ena sidan Erskines Esperanza och å andra sidan Kjell Forsheds hus med en slags ornament. Jag tror det finns egenskaper och värden som inte har att göra med om det är "gammalt" eller "nytt" utan med hur det "är". En bänk mot en södervägg är alltid bättre än en bänk mot en norrvägg. Det handlar om att kunna använda rätt material på rätt plats och så vidare. Vandkunsten ritar "arkitektigt" men älskas ändå av folk.

LM: De stiltraditioner som Jakriborg tar upp - Nyhavn, tyska Hansastäder, gammla holländska hus - skapades inte av arkitekter utan av hantverkare och byggmästare. På den tiden ritade ju inte arkitekter hus för vanligt folk. Deras uppdrag var mer spektakulära och deras uppdragsgivare mer förmögna. Kanske ligger Jakriborg fortfarande utanför er värld?

ME: Arkitekter idag känner att de tappat många bitar: projektledningen, den konstnärliga friheten... Ska kåren nu ge upp mysigheten också? Det är en akut fråga. Det är oroande om vi får en arkitektgeneration som säger att vi inte vill syssla med sådant.

ChM: En politiker i Göteborg drev på 60-70-talen med kraft och övertygelse att vissa landshövdinge­hus skulle rivas och de boende flyttas till Högsbo. Snart insåg han att det var helt fel, men då var det för sent. Han ångrade det bittert. Han förstod att man inte kunde fortsätta ha mat i källaren. Men grannarna samsades om källarutrymmet och hade god kontakt och social kontroll. I Högsbo fick man kylskåp men tappade grannkontakten. Redan då blev det klart att det moderna projektet inte var lösningen på problemet. Jag vill hellre gå framåt än bakåt, men man känner ju att man måste gå framåt med viss försiktighet.

Vi får tänka på att det var först på 30-talet som arkitekter började arbeta med bostäder. Då lyftes plötsligt bostaden till arkitektur och man började resonera om den på samma sätt som man gjort med posthus, teatrar med mera. Det är åttio år sedan. Det är inte länge. Att vi inte lärt oss rita bostäder och städer enligt alla andra aspekter än de rent arkitektoniska är inte så konstigt. Hur många hundra år tog det inte att bygga vettigt i sten här i Skandinavien? Först tog vi in munkar som undervisade, sedan på 1600-talet tyskar och holländare. Vi är bara i början - om hundra år kanske vi kan bygga en stadsdel.

LN: Arkitekter bor inte som de lär. I Sveriges Arkitekters matrikel ser man att den arkitekttätaste delen i Sverige är Söder i Stockholm, östra delen. Där bor 90 arkitekter på 10.000 invånare. Den näst tätaste delen är Bromma villastad. I nybyggda områden bor nästan ingen, inte ens i Hammarby Sjöstad. Min slutsats är om arkitekter ritade som de själva bor skulle en stor del av svenska befolkningen vara väldigt nöjd.

CG: Jag tror också att om arkitekter ritade som de ville skulle vi få en större rikedom. Men i Jakriborg har vi ett annat fenomen. Där är det bröderna Berggren som säger "nej - tvärtom" till en massa konventioner. "Det finns inte underlag för affärer." Nej - tvärtom, vi bygger in butiker! "Man kan inte slösa så med entréer." Nej - tvärtom, vi bygger rymliga entréer! "Man kan inte ha så djupa hus." Nej - tvärtom, vi bygger tjocka hus vid torget!

HH: I Jakriborg har man verkligen försökt jobba med att det ska vara riktig service i bottenvåningen, inte som i andra områden där man placerar "låtsasservice", typ cykelförråd, tvättstugor med mera.

ChM: Det är som vid saneringen av Haga i Göteborg. Där subventionerade man gamla små verksamheter som fick behålla sina hyror trots radikal upprustning. Man fick då en övergång till det nya som var väldigt bra. Och i Jakriborg finns nog också en subventionering av verksamheten i bottenvåningarna.

LM: Det kan inte hjälpas men något med Jakriborg får mig att tänka på Nazityskland. Inom landskapsarkitekturen bannlystes där exotiska växter som rhododendron och forsythia eftersom de inte var bodenhaft, det vill säga de hörde inte till som germanska hassel- och nyponbuskar. Och Bauhaus och allt annat som innehöll en modernistisk vision var entartet. Men Jakriborg med sin misstro mot den nya människan hade förmodligen mycket väl passat där. Fast är det egentligen någon som tror på den figuren längre?

LS: Jag tycker att Jakriborg är mindre stängt, mind­re avskilt än man skulle tro. Det är lätt att som främling röra sig i stadsdelen. Man känner inte att man tränger sig på något halvprivat. Kanske beror det på att gatornas karaktär är rätt offentlig.

FW: Angående det autentiska är Jakriborg uttryck för en process som vi kan se i hela världen; "Jakriborg is everywhere". Den har att göra med vår situation i en snabbt förändrad värld. Jakriborg är inte mindre autentiskt än ett bohusländskt kustsamhälle eller Torekov. Det är lika mycket uttryck för en slags arkaiserande stil som är ren yta. Vi skapar och väljer identiteter. Vi är precis som ungdomar som går in i ett rollspel och "är" någon. Det gäller också arkitekturen. Det har långsamt krupit på oss.

TH: Är det draget inte äldre än så? Det har funnits i en historiserande eller romantisk estetik, till exempel 1700-talets ruinromantik och 1800-talets nystilar. Det handlar om ett intresse för det exotiska, det annorlunda, det historiska. Det finns starkt i den svenska nationalromantiken som är tillbakablickande men samtidigt radikal och slagkraftig. Det är ett romantiskt förhållningssätt som är ett grundläggande element i vår europeiska kultur och en av flera möjliga estetiska grundhållningar. Jag ritar upp fyra poler på tavlan:

Rationalismen, där repetitionen och abstraktionen är grundelement. Pragmatismen som jobbar situationistiskt, kontextuellt och med ad-hoc-lösningar - kanske som Erskine. Det klassiskt ideala som arbetar med det balanserade, harmoniska, symmetriska, ofta vilande. Det är svårt att hitta i dagens arkitektur. Christer påpekar att flera av Dieners byggnader i Schweiz kan hänföras dit - enkla liggande lådor med uppradade fönsteraxlar. Och sist det romantiska: individualistiskt, associativt, symboliserande, pekande mot en annan värld. Jag tror att byggnader kan placeras i ett fält mellan polerna, för ett hus hamnar sällan i bara en pol. Jakriborg hamnar klart på den romantiskt pragmatiska sidan.

LN: I Europa har motsättningen funnits länge mellan det rationalistiska/klassiska med grund i Aten och det romantiska som vi hittar i medel­tiden, i gotiken. Funktionalismen hör till den första kategorin; Boberg och nationalromantiken till den andra.

TH: En hälsosam byggnadskultur måste ha den bredden; ha alla polerna representerade. De stora arkitekterna som Asplund, Aalto, Scarpa, Pleçnik spänner alla över tre-fyra poler. Kanske kan det postmoderna ses som en kultur där det var möjligt att korsa mellan polerna med större rörlighet (och snabbhet och slarv) än någonsin tidigare?

Jag är fascinerad över vertikaliteten i Jakriborgs stadsbild. Det finns alltid kroppsreferens i arkitekturen som ger grundanslaget i det estetiska uttrycket. Det har att göra med om en byggnad står, ligger eller sitter. Nu är vi vana vid horisontell arkitektur: de flesta byggnader ligger. I Jakriborg står de, och när man går runt möter man ett antal stående figurer, något av individualiserade kompisar. Jag tror att det är en del i förklaringen till Jakriborgs popularitet.

ChM: Det horisontella och lineära i till exempel Paris stadsbild och Stockholms kvartersstad gör att det individuella försvinner. Det är själva poängen. I Amsterdam däremot finns de individuella husen och där vi finner oss ofta stående och betraktande ett hus. Jag tror det kan appellera till oss på ett undermedvetet sätt när vi kommer till Jakriborg. Erskine saknade ju skorstenen på nya hus. Och när han upptäckte ventilationshuven blev han lycklig, för det behövdes något där uppe!

Men man får akta sig att förenkla. Le Corbusiers Unité d'Habitation i Marseilles är en mycket rationalistisk byggnad, men inuti finner man starkt färgade rum med små nischer och annat som närmast påminner om en grekisk småstad. Där var Le Corbusier romantiker, men klassicist i sitt strukturella tänkande.

Jag tror att vi ibland beskriver livet alltför enkelspårigt i våra byggnader. Vi måste argumentera för byggherren så vi kan skapa en viss komplexitet på olika nivåer och bygga in tid - för vi bär på mer rikedom än så.

Fotograf: Charlie Gullström. Arkitekt: Roger Diener, Diener & Diener.

30 sekunders spontan kommentar till lärarhögskolan:

LN: Byggnaden påminner mig om arkitekturskolan i Stockholm. Jag tror att arkitekter tycker den är spännande. Men här ska utbildas lärare, inte arkitekter, och jag är inte säker på att det blir en bra studiemiljö. I den mån arkitekturen verkligen betyder något för oss som människor, för våra känslor - och man är påverkbar i sin ungdom - blir jag orolig för de lärare som vi släpper ut härifrån.

HH: Jag har två egna ungdomar som funderar på var de ska läsa. De tittar på studiemiljön, och då inte bara förhållandet till undervisningens upplägg och lärare, utan även på läroklimatet; på vilken kultur som finns på de olika högskolorna. De talar inte i arkitektoniska termer, men de säger "där verkar det vara hårt", "där verkar det vara soft/mysigt", "det måste vara en miljö där man kan känna sig avspänd och vara kreativa", "man ska kunna umgås och känna sig hemma". När man tänker i sådana termer blir jag lite undrande inför Diener och Dieners byggnad. Det blir nog väldigt lätt en institutionskänsla här. Jag tror man måste bort från institutionens storskalighet; ner till något intimare om man ska utveckla lärande miljöer och människor.

CG: Byggnaden presenterar lärandet som mycket rationellt och jag tycker inte det stämmer med dagens bild av lärandet. Men jag är fascinerad av byggnadens hölje och vad ett hölje kan göra. Det är av glas, men samtidigt döljer det mer än det visar. Särskilt gårdarna hade mått bra av att bli synliga och fasaden hade mått bra av större komplexitet. Och då är jag tillbaka vid min utgångspunkt. Byggnaden bär på rester av modernismens förenklingar - men världen är inte så enkel och rationell längre.

FW: Det finns fina kvaliteter i huset. Samtidigt är det ett uttryck för de svårigheter vi har när det gäller att hantera den stora skalan - en slags övertro på det generella. Det känns svårt att idag göra en byggnad baserad på tankar som hör hemma i 60-talet. Det leder inte till några riktigt bra rum och gårdarna är för jäkliga. Fast biblioteket på översta våningen blir ju fantastiskt med sina utblickar.

LM: Jag hade förväntat mig något mer utmanande och blev besviken. Här ska studenterna finna sig tillrätta, men här finns en "flashighet" som det kan vara svårt att leva upp till. Nu har ju människor en förmåga att göra alla sorters miljöer mänskliga, men det är att lättare göra en liten och avig miljö trevlig än en stor som är svår att rå på. Utsikten gjorde mest intryck på mig. Det är alltid spännande att se en bekant miljö ur en ny synvinkel.

ME: Jag delar oron för storskalighet. Sedan kan man tycka att glaskroppen är vacker och spännande med sin reflekterande fasad. Men huvudintrycket är att den är avstötande, och det tror jag aldrig man kan komma ifrån. Jag började en gång läsa industriell ekonomi men slutade snabbt för miljön var förfärlig. Sedan fick jag förmånen att flytta till Oxford och studera arkitektur där. Det var en fantastisk miljö. Men collegebyggnaderna där är väldigt stora trots att de ligger i en småskalig stadsstruktur. Så skala är inte alltid så lätt. Kanske kan det här huset till slut finna sin plats?

IL: Jag tycker fasaderna är spännande. Men den öppenhet som de skulle kunna ge motsvaras inte av upplevelsen inne i byggnaden. Det känns instängt, särskilt i rummen med de höga bröstningarna. Det känns som om fasaden som schema fått ta för stor plats i förhållande till vad man vill interiört.

LS: Jag tycker nog att huset har krympt med fasaden och hur den spelar med de olika bröstningarna och skärningarna och med den detaljering som finns. Utemiljön är inte klar - hur blir det med tusen cykelställ? Och entrén är inte särskilt tydlig. Man kan fundera över att det interiört är anonymt och institutionsliknande. Men det kanske måste gälla alla institutioner? Man kanske inte vill ha det för trevligt och ombonat. Som student ska man vara där bara under en begränsad tid, sedan ska man iväg, vidare i livet.

ChM: Det bästa, tycker jag, är strukturen som har en långsiktig kvalitet värd att försvara. Den visar sig i att alla rum har fönster mot omgivningen - utom den övertäckta gården.

Det mest bekymmersamma tycker jag är fasaden. Den bygger på att byggnaden är enkel skulptur, ren grafisk form, arkitektoniskt avskalad. Men den riskerar att hamna i trivial allmängiltighet. Det är bara stora plan, punkt slut. Och de planen är 5x6 meter, punkt slut. Det uppstår inte minsta störning någonstans. Det är ingen skillnad om man rör sig längs vattnet eller gatan - fasaden är veckad på samma sätt. Det hade varit intressant om någon av gårdarna hade ryckt ut i fasaden.

Interiört finns det orienteringsproblem. Jobbar man där handlar det om att hitta rum b312 och c243. Problemen finns också på trottoaren. Vilken gård ska man gå in genom? Kring den generella strukturen har man lagt den veckade fasaden. Men den fungerar bara i biblioteket på översta våningen. På de andra våningarna är den helt meningslös eftersom den inte upplevs inifrån. Bibliotekets placering är också problematisk - kanske borde det legat mitt i byggnaden?

JO: Vi malmöbor har länge följt bygget i verkligheten och i pressen. Högskolan är en extremt central och omtalad byggnad som bland annat haft öknamnet Hulken - då var den helt kopparklädd. Jag blandar nu själv ihop vad jag tänker och tycker med det ställningstagande jag väljer - och det är för byggnaden. Arkitektens och juryns utgångspunkt var ju att knyta an till skalan i de anläggningar och byggnader som fanns här - Kockumskranen till exempel. Mest stör mig texten på fasaden. Formgivning, innehåll och idé är fruktansvärt dålig. Här blandas högt och lågt. Kanske kan den ses som svar på den kritik som funnits mot byggnaden?

Diskussion om Lärarhögskolan

LM: Det där man påstår om att man velat knyta an till varvet och de stora industrihallarna verkar mest vara retorik. Den här byggnaden skulle kunnat ligga var som helst i andra änden av stan och då hade man kunnat säga att den anspelar på de monumentala ladugårdsbyggnaderna.

IL: Huset är på något sätt sig själv nog. Jag tycker inte arkitekten tagit tag i den fantastiska placeringen och på möjligheten att uppleva det från andra sidan hamnbassängen. Det vänder ju en skuggig sida mot vattnet och arkitekturen hjälper inte att skapa en plats att använda.

HH: När man betraktar ett nytt hus kan man se hur det förhåller sig till omgivningen och till verksamheten. Det slår det mig hur anonym den här byggnaden är, och hur neutral den är i förhållande till omgivningen. Detta skulle kunna vara galleria, departement, företag - vad som helst. Och jag kände inte att byggnaden tog tag i platsen, utnyttjade vattenkontakten som den skulle kunna. Runt den här byggnaden är det faktisk ganska småskaligt på ena sidan även om det finns en större skala i byggnaderna på andra sidan hamnen, en bit bort.

Sedan tänker jag på den verksamhet som ska finnas här: på "lära för livet" och lärarnas förhållande till studenterna. Då tycker jag att huset känns auktoritärt och att det inte motsvarar nya riktningar för hur lärare ska utbildas och vilken roll de har kopplat till eleverna, samt de nya idéer om lärandeprocessen som diskuteras idag.

LM: På den här platsen är den mest dominerande byggnaden gamla Posten av Ferdinand Boberg. Den är magnifik med många grepp som riktar sig mot det yttre stadsrummet: den är praktfull! Gör man något på andra sidan hamnen borde det ju vara en slags hälsning till postbyggnaden - men det här huset struntar totalt i det.

TH: För oss som är fostrade i kontextuellt tänkande är det märkligt med en byggnad som vänder exakt samma fasad åt öster - åt kajen, morgonsolen och vattnets blänk - som åt väster, åt gatan och industribebyggelsen. Hur tänker man då? Kanske tänker man byggnaden som "objekt" som landar i Malmö och "laddar" både vattenrummet och andra sidans gaturum med nytt innehåll? Men för mig är det en arrogant arkitektur.

FW: Kanske är huset ett "objekt" - och kanske hade man hellre haft ett annat. Men det stora problemet är att huset är auktoritärt. Det är labyrintiskt; ett hus man går vilse i, ett hus där man känner sig förtryckt av arkitekturen. Jag väntade mig att hela huset skulle öppna sig, men det hände aldrig. Det borde ha varit strukturerat på ett annat sätt. Man borde ha kunnat röra sig längs fasaden, som uppe i biblioteket. Bortsett från det tror jag huset kan fungera relativt bra. Man har öppnat byggnaden med passager i bottenvåningen. De kommer visserligen inte att generera någon trafik eftersom de leder till kajens skuggsida - man har inget där att göra. Men det är trevligt att kunna passera genom huset.

ChM: I Bobergs posthus gjordes mycket för att ge estetisk effekt utåt. Men innanför fasaden är det inte ett annat hus. Samma formspråk genomsyrar exteriör och interiör. Posten var också auktoritär på sin tid, men det som gör att vi kan tala oss varma för den nu - i en värld full av påklistrad form - är att det är en hel byggnad. Diener bär med sig dels ett stycke minimalism från 60-talet, dels ett stycke postmodernism.

Det är OK att göra objekt ibland. Kontextualism kan gå för långt, som vi ser i bostadshus som har balkonger i varenda hörn och nästan vänder ut och in på sig för att fånga en vinkel med lite vattenutsikt. Ur den synpunkten kan detta vara en nykter motvikt, även om jag också anser det absurt att huset vänder likadana fasader åt öster och väster.

LN: Ibland talar man om att utsida och insida ska korrespondera. Här har man en gigantisk glasbox med en betongtung interiör. De är som dag och natt.

JO: Man kan fundera över ansvarsfördelningen i projektet. Diener har stått för det yttre skalet; Fojab för interiören. Diener ville ha en öppen rumsstruktur, men Fojab hade dialogen med beställaren som önskade slutna rum. Det är möjligt att byggnaden hade fel koncept från början, vilket ska belasta juryn och inte arkitekten.

LN: I alla fall är det ett nederlag för arkitekterna att man inte kunnat hitta en balans. Det är problemet med en arkitekt STAR som kommer utifrån och kanske inte orkar ta tag i frågor som vad är Malmös karaktär, vad tycker svenska ungdomar och så vidare. Det blir internationell arkitektur, men då också platslös. Varför har texten på fasaden tillkommit? Är det för att mildra? Är det föreställningen att "vanligt folk" inte ser hus, de ser text? Eller...?

TH: Sättet att se på fasaden springer kanske ur vårt umgänge med bildskärmen. Vi uppfattar och uppskattar skärmar som transparenta. Vi har umgåtts med dem under hela 90-talet - de har stått för "det nya". Därför har skärmens estetik omsatts till fasadestetik. Men jag är också skeptisk när jag läser "freedom, freedom, freedom" på fasaden.

CG: Fast text på fasader har ju en lång tradition, med visdomsord som huggits in i sten.

ChM: Vi har idag ett starkt intresse för det grafiska som främjas av de fantastiska möjligheter som finns att trycka upp storskaliga bilder. Det är svårt att avstå från det vackra som uppstår på ritningsstadiet - på vår bildskärm. Men texten är där därför att vi inte vet vad vi skulle gjort i stället. Vi behandlar fasader grafiskt för det är det enda sätt vi behärskar. Vi jobbar inte plastiskt med djup, relief, skuggningar osv.

FW: Upprepning är ett tema i den moderna konsten. Det handlar om det seriella, om fragmentet - och kanske om slumpen. Men förr i tiden hade byggnader deviser som innehöll någon slags visdom.

CG: Det är väl en förlegad syn på kunskap? I dag är kunskapen föränderlig, det handlar mer om processer. Därför skulle man väl hellre ha velat se levande, interaktiva projektioner på fasaden?

TH: Själva veckningen av fasaden är svar på kritiken att byggnaden är för stor och monoton; det som ska mildra upplevelsen av skalan. Och texten, som ju tagits fram av en utvald grupp brukare, är också ett försök att avväpna byggnaden. Men frågan är om båda dessa strategier i stället inte drar uppmärksamheten till det anonyma, storskaliga och auktoritära?

HH: Om man jämför med en flygplats, till exempel Frankfurt, som på ett bra sätt tar hand om mängden människor, så är det här samma sorts arkitektur. Rostfria handledare, pregnanta ytor, distinkta väl lösta detaljer.

Sådant fungerar bra i byggnader med mycket folk som inte förväntas göra något avtryck i verksamheten. Men här har man en byggnad som är gjord för människor som ska formas i miljön, som man ska använda huset.

I gamla skolor är trappornas kalksten nedsliten och handledarna i trä nötta på ett positivt sätt eftersom det är bra material och detaljer, man ser det som ett positivt slitage. Det blir ett tecken på att huset levt, att det har en historia.

Hur ska det fungera här? Handledarna kommer inte att bli slitna. Väggarna kommer att nötas bara genom att de blir smutsiga eller nedklottrade. Den här byggnaden kan påverkas bara genom att man målar om den - eller att studenterna gör det och då blir det svårt att få kontroll över miljöns åldrande. Det skulle kunna bli ett "positivt" kaos men risken är att det blir en förslumning.

Frågan är: Hur ska en byggnad "påverkas/märkas" av brukarna? Vissa byggnader vill man ju inte ska påverkas, men i en sådan byggnad vill man att verksamheten sätter spår. Man vill att material ska åldras och nötas på ett värdigt sätt.

CG: Jag tror inte man ska betrakta Diener och Dieners byggnad som något annat än ett generellt kontorshus. I ett längre perspektiv ska Högskolan ses som tillfällig hyresgäst. De har fått vad de ville: ett centralt hus med låg hyra.

Sammanfattat av Thomas Hellquist. Foton från Jakriborg: Jörgen Grahn. Foton på lärarhögskolan: Charlie Gullström.