Fotograf: Dan Hallemar.
Nu är det snart ljust igen. November känns långt borta. November, bortlängtandets månad. Inte sällan numera försöker arkitekturen dölja det faktum att vi lever i ett mörkt utkantsland med en sorts exorcism: stora vita rum, stora giriga balkonger och drömmar om en evig sommar. Man kan betrakta november på två sätt. Som en tunnel man måste ta sig igenom för att till fullo uppskatta ljuset när det kommer. Eller som något som man till varje pris måste fly. När Södra länkens tunnlar invigdes fick Stockholm världens ljusaste tunnlar. Om vi tänker att tunnlarna var november så hade tunnelbyggarna bestämt sig för att fly. Fair enough, det är begripligt, jag har själv gjort det. Men har vi något att förlora i flykten? I Norberg, Bergslagen, i början av november, lördagsskymning, passerade jag Konsumbutiken. Vitt mexitegel, mexiteglet längtar i sig själv bort. Men där, på teglet, den där målningen. Med det betande djuret och de två svanarna, den lilla sjön, den röda stugan med torpargrunden. En bild av något annat. Arkitektur som vill vara något annat. Mycket av våra liv levs i glappet mellan vilja och vara. Kanske är det därför vi vill att arkitekturen ska göra det åt oss. Ta steget ut: vara det vi inte är, men vill vara. Arkitektur som låtsas vara något annat. Låtsasleken. Tunneln som ville vara en bro. Det är mänskligt att drömma.
|