Harpun i kuvös

"Lärare på högskolan har ofta en bräcklig anställningstrygghet.", skriver Ulrik Östling, förbundsjurist på Sveriges Arkitekter.

Jag vet inte hur många gånger som jag hört och läst uttalanden från statens representanter i olika skepnader med budskapet att reglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) inte kan göras mer flexibla för småföretag eftersom denna flexibilitet skulle utnyttjas till att hunsa anställda. Om detta är sant eller inte ska jag låta vara osagt, men så mycket kan jag säga att det enligt min erfarenhet, från såväl arkitektbranschen som andra branscher, snarare är så att det i småföretag finns en närmare relation mellan arbetsgivare och anställd än i stora företag, för att inte tala om den offentliga sektorn där avståndet tidvis verkar vara avgrundsdjupt. Det intressanta är emellertid att staten trots sin uttalade omsorg om arbetstagare själv tillåter sig ett övermått av flexibilitet gentemot sina egna anställda. När staten själv är arbetsgivare gäller nämligen i många fall inte LAS överhuvudtaget.

Sveriges Arkitekter har flera medlemmar som är anställda som lärare på högskolan. Många av dem har en bräcklig anställningstrygghet. På högskoleområdet har staten via högskoleförordningen skaffat sig en väldigt bekväm position som arbetsgivare. Visstidsförordnanden kan ges i perioder på sex år och förlängas i sex år till utan att de ens ger företrädesrätt, medan lagen om anställningsskydd som regel inte tillåter längre visstidsanställningar än 12 månader. Staten har också befriat sig från skyldighet att lämna besked om att en tidsbegränsad anställning inte kommer att förlängas. När det gäller företrädesrätten till återanställning som i andra sammanhang brukar framhållas som särskilt viktig för arbetstagarnas trygghet, är denna neutraliserad av begreppet "förtjänst och skicklighet". Detta begrepp tillåter de statliga arbetsgivarna att anställa den som de finner mest lämpad för den utannonserade tjänsten även om den företrädesberättigade har tillräckliga kvalifikationer för tjänsten. Det går inte att som förfördelad företrädesberättigad kräva skadestånd, vilket är huvudregel i LAS. Den företrädesberättigade kan endast överklaga tjänstetillsättningen besvärsvägen och hoppas på rättelse. Av den praxis som finns kan utläsas att ett försvinnande litet antal tjänstetillsättningsbeslut ändras. Staten som arbetsgivare är alls inte så arbetstagarvänlig som staten som lagstiftare för privata arbetsgivare.

Långa visstidsanställningar och avsaknad av besked om fortsatt anställning skapar otrygga anställningar för arkitekter inom statlig sektor. Det finns ingen rimlig anledning att just staten ska tillåtas att "åka gräddfil" som arbetsgivare. Här måste lagstiftaren visa att staten ska gå före med gott exempel och ge sina anställda minst samma, helst bättre anställningstrygghet än företagen inom privat sektor. LAS måste gälla fullt ut även för statliga arbetsgivare annars blir talet om vikten av anställningstrygghet i småföretag som att kasta sten i glashus.

Ulrik Östling, förbundsjurist Sveriges Arkitekter