|
”Om grönområdena hanterades utifrån sina förutsättningar och integrerades i stadsbygden, och därmed stadslivet, skulle de verkligen kunna börja blomstra”, skriver Alexander Ståhle.
Är det inte konstigt att de som bor i efterkrigstidens ”gröna” bostadsområden upplever en större brist på parker och natur än dem som bor i Stockholms ”stenstad”? (not) Det skulle ju innebära att vi kan ge mer och bättre ”grönt” till invånarna i den segregerande ytterstadsbebyggelsen bara vi förtätade och parkplanerade på ett effektivt sätt. Jag tror att detta intuitivt är bakgrunden till urbanisternas nyvaknade intresse för ”park”. Många känner på sig att det faktiskt vore möjligt att förtäta, ”bygga staden inåt” och samtidigt öka tillgången till grönområden. I min kommande licentiatavhandling försöker jag att visa hur.
Jerker Söderlinds vision (Arkitekten 6:2004) om en sammanbindande ”Central park” mitt i den disparata Järvastaden är en något karikatyrisk lösning, men som likväl kan skapa debatt om vad som verkligen är möjligt. För det inser den erfarne park- eller stadsplaneraren att det varken finns politiska eller samhällsekonomiska förutsättningar att på studs bygga en park av Central parks mått idag. Idag är det friytor som har starka försvarsadvokater som utvecklas och skyddas, t.ex. grönområdena i ytterstadens glesa villaområden. Isolerade friytor i områden med många resurssvaga, t.ex. miljonprogrammet, är de som missköts och förtätas. Hur ska vi hantera detta?
Johan Johanssons artikel (Arkitekten 9:2004) om Årstafältet och parken som integrerat stadsbyggnadsobjekt är här av principiellt intresse. Om grönområdena hanterades utifrån sina förutsättningar och integrerades i stadsbygden, och därmed stadslivet, skulle de verkligen kunna börja blomstra. Vi behöver bara se på några konkreta exempel för att se att så är fallet. Här måste Lindhagens parkplanering lyftas fram. Ett konsekvent genomfört nät av esplanader som knyter ihop stadsparker och stora friområden kringgärdat av ett integrerat gatunät är bevisligen mycket lyckat. Inte bara har Östermalmsbon relativt nära gångväg till en park eller parkstråk, han/hon har mycket lätt att hitta dit, därför att varje gata i stadsdelen slutar i nåt slags grönområde. Parkerna är integrerade i vardagen, både visuellt och fysiskt. Man ser dem ofta och går ofta ”ofrivilligt” förbi dem.
När många har nära tillgång till park, skapas många parkintressenter och när denna stora intressentgrupp också har ett starkt socialt kapital skapar det stadens bäst skötta och oftast förnyade parker. Parker i ständig hävd och utveckling. Stadsparken Humlegården på Östermalm vore således inget som mötesplats utan dess omkringliggande täta bebyggelse och gatunät, men heller inget som skyddat rekreationsrum utan dess reella storlek, 11 hektar. Detsamma gäller friområdet Södra Djurgården. Den gröna esplanaden Karlavägen med i stort 20.000 fordon/dygn fungerar utmärkt som park, men Valhallavägens 40.000 fordon/dygn klarar det inte lika bra, vilket är en av orsakerna till att motorvägstunneln Norra länken nu byggs. Av samma orsak ersätts Årstalänken längs Årstafältet nu av Södra länken, och därför kommer en Österled i tunnel under Djurgården. Trafikintegrering är möjlig inom vissa gränser.
Jag hävdar att både Årstafältet och Järvafältet kan utvecklas till levande stadsparker på lång sikt endast om de får liknande förutsättningar som här exemplifierats med Humlegården och Södra Djurgården. De bör således få anslutande gator med måttlig trafik, samt en storlek som kan producera den mångfunktionalitet som krävs. De bör också knytas tydligare till omgivande parker. Framförallt finns här stora möjligheter till förtätning, som med ett mer integrerat park- och gatunät faktiskt skulle kunna öka ”allas” parktillgång.
Det är inget nytt Skarpnäck jag pratar om, utan ett strategiskt lokalt stadsbyggande som kan innebära så mycket mer än ”20.000 bostäder”. Bara man öppnar ögonen för hur ”grönstrukturen” verkligen skulle kunna förnyas. Tack vare Holger Bloms sammanhängande (men alltför spatiösa) parksystem kan Lindhagens principer även genomföras i ytterstaden.
Alexander Ståhle, landskapsarkitekt MSA och doktorand vid Arkitekturskolan KTH
Not: Enkätundersökningen ”Så upplever Stockholmarna sin stad” genomfördes av Temo 2001.
|