|
När jag svarade på Peder Altons inlägg om fega arkitekter gjorde jag det i förhoppningen om att få till stånd en seriös debatt om hur samhället tar emot arkitekturen. Med Mark Isitts genmäle kommer de förhoppningarna omedelbart på skam.
Mark Isitt är uppenbarligen mycket arg. En portion argsinthet är aldrig fel, men i kombination med klen omvärldsorientering blir den debattmässiga träffbilden rätt mager. Så även i detta fall.
Argsinthet brukar dessutom blockera förmåga till innantilläsning. Så även nu. I mitt inlägg har jag förklarat att det är fullständigt poänglöst att diskutera huruvida arkitekternas svansföring är hög eller låg om man inte samtidigt sätter in arkitekternas och arkitekturens situation i en större samhällsbild.
Hur tar samhället i form av politiker, byggherrar, fastighetsägare, entreprenörer och upphandlare egentligen emot arkitekturen? Vilka visioner, förväntningar och krav har man och hur tydliggörs de i umgänget med arkitekterna? Det är naturligtvis i dessa frågeställningar debatten måste ta avstamp, inte i recensionen av varför enskilda objekt inte når de svindlande arkitektoniska höjderna. Att starta debatten utifrån en avgränsad designaspekt kan bara vara meningsfullt om man inte bryr sig om eller inte har förstått hur arkitektur kommer till och hur arkitekturen samspelar med samhället och samhällsutvecklingen.
Det är mig fullständigt främmande att skylla arkitekternas eventuella tillkortakommanden på en oförstående omgivning. Den som läst vad jag skrivit under 30 års tid om arkitekternas marknad och yrkesutveckling är sannolikt böjd att hålla med. Jag har grundinställningen att man har den uppskattning man förtjänar. Att gå omkring och känna sig missförstådd är aldrig konstruktivt om man vill påverka och förändra sin situation. Däremot är det viktigt att se roll och uppgift i ett större sammanhang, vilket jag försökt göra i min replik till Alton, även om det nu undgått Isitt.
Arkitekturen tillhör de sköna konsterna, det är Mark Isitt och jag överens om. Men arkitektur är dessutom brukskonst som tillkommer på en marknad där arkitekttjänster köps och säljs under villkor som också måste utgå från affärs- och marknadsmässiga överväganden. Arkitektur tillkommer dessutom i komplicerade processer i spänningsfältet mellan marknaden och den politiska beslutssfären. Allt detta glöms alltför ofta bort av våra designredaktörer som tror att arkitektur alltid springer ur ett fritt konstnärligt skapande, där hänsyn inte behöver tas till så störande inslag som politiska processer, fastighetskalkyler, marknadsförutsättningar och behovet av sammanvägning av skiljaktiga intressen. I det perspektivet blir Isitts snäva objektifiering av arkitekturens villkor närmast en pinsamhet. Han reducerar sig själv till en betraktare av slutliga resultat, utan att förstå bakomliggande processer.
Visst tål att diskuteras varför det finns ett Guggenheim Bilbao och inte ett Guggenheim Stockholm, men den diskussionen utan utgångspunkt i en bredare kontext är helt meningslös.
Staffan Carenholm
Förbundsdirektör Sveriges Arkitekter
|