|
När Peder Alton hävdar att svenska arkitekter är fega försvarar sig Staffan Carenholm, förbundsbas för Sveriges Arkitekter, med att skylla på byggherrarna och upphandlarna och politikerna och kommunerna och entreprenörerna och alla tänkbara. Det är samhällets fel, konstaterar han stukat och spelar därmed Alton rakt i händerna.
Carenholms undflyende inlägg sätter fingret på svensk arkitekturs dilemma. Han och många av hans medlemmar har ingen aning om vad folk i gemen förväntar sig av en arkitekt. I Sveriges Arkitekters isolerade värld tycks samhällsmedborgarna mest vara ett hot mot visionär arkitektur - hur mycket underbart som helst hade kunnat realiseras om det inte vore för dem, får man intryck av. Carenholm gör därmed det misstag som hans kollegor gjort i snart hundra år nu, fjärmar sig från brukarna och missar avgörande fakta.
För så här ligger det till: det arkitekter kallar visionärt, det är vad folk i gemen förväntar sig, varken mer eller mindre. Man vill se expressiva byggnader som gestaltar mer än enbart hur husen är konstruerade. Man vill omge sig med byggnader som berättar historier. Man vill beröras, precis som när man lyssnar på musik eller läser en bok eller ser ett måleri.
Arkitektur hör av hävd till de sköna konsterna. Men knappast någon svensk arkitekt skulle våga beskriva det han eller hon gör som konst. Konsekvensen är att fel sorts människor söker sig till våra arkitektutbildningar.
De egensinniga kreatörerna skräms av områdets alla regler och konventioner. Detta är inte enbart ett svenskt problem. När jag gjorde intervju nyligen med Daniel Libeskind, (den mycket expressiva) arkitekten bakom nya World Trade Center i New York, sa han: »Om jag vetat att de flesta arkitekter var folk i vita skjortor som ritade dörrvred till hus som ingen var beredd att ta ansvar för hade jag valt en annan bana«.
Mark Isitt, Chefredaktör Forum
|