|
Dan Hallemar gav sig ut på jakt i stadsbyggnadskontorets korridorer efter Stockholms stadsbyggande och kom hem med en portfölj med tre dominerande principer: Låt-gå-principen, wolodarski-principen och OS-principen.
Låt-gå-principen. I den här principen kan man placera in 20k-projektet, men också större projekt som Liljeholmen-Årstadal, där JM bygger en stadsdel som knappt passerat stadsbyggnadskontoret. Detsamma gäller i Lux-området på Lilla Essingen. Hit kan också räknas den så kallade ”gluggutredningen” som dammsög innerstaden på byggbara tomter. Låt-gå-principen tolkar det goda samtalet mellan profession och marknad som förmågan att göra vad marknaden vill. Det handlar om att hitta platser som är så pass konfliktfria att man inte behöver räkna med överklaganden. Det är en planering som ser detaljen före helheten. Det handlar, precis som på miljonprogrammens tid, om att uppfylla en siffra: 20.000 bostäder på fyra år. I vissa stadsdelar pågår ett arbete med att sätta in bostadsjagandet i ett sammanhang, som i Kärrtorp, men ofta rullar det fartblint på, med hjälp av konsulter som bara ser enskildheten, den begränsade planen, frimärket, och inte helheten. En viktig fråga är: hur motsvara de politiska förväntningarna, marknadens förväntningar, utan att tilltron till institutionen och professionen löses upp?
Wolodarski-principen. Aleksander Wolodarski lägger ut stora planer för ett kommande Stockholm (se intervju s 12). Många undrar hur det går till. Det talas om hans brinnande tal för politikerna som får dem att känna sig som att de bygger en stor och viktig stad i ett land i Europa. Hans planer är symmetriska planer med centrala ovaler. Norra Stationsområdet är nästa stora projekt, och det största. Bland tidigare projekt kan nämnas Starrbäcksängen, S:t
Eriksområdet, Konradsberg, Kungsträdgården och Nybroplan. Wolodarski är det närmsta Stockholm kommer en stadsarkitekt, en linjalritare av den gamla PO Hallman eller Lillienbergskolan. Det är ingen slump att han uppkallat sina två förslag för Norra station efter förebilderna. Här är ett starkt jag i ett stadsbyggande som är övervuxet av dolda agendor och goda avsikter utan avsändare. Något att reagera på. Därför är det förvånande att så få reagerar annat än mot de rent estetiska valen. Diskussionen om Wolodarskis stadsbyggande behöver lämna spröjsnivån. Det pågår en kamp inom stadsbyggandet i Stockholms stad. Mellan dem som ser långsiktigheten i en sammanlänkad stad, särskilt i ytterstaden, och dem som ser fastigheter i en politisk otålighet. I det glappet kan man se Aleksander Wolodarskis tydliga drömmar om en tydlig stad. Jag tror det är där man ska söka hans framgång. I en politisk ovilja att ta i det svåra samt en längtan efter något storslaget. Samtidigt. Hans projekt tycks rinna som ett vatten genom den politiska processen, opåverkade. Hans egen förklaring är den stora noggrannheten han möter politikerna med.
OS-principen. Inför byggandet av Hammarby sjöstad bildades en självständig projektgrupp. Den fick stora friheter för att forma den OS-by som projektet inledningsvis var. Personen som förknippas med den här principen är planarkitekten Jan Inghe. En projektgrupp drog tidigt upp tydliga riktlinjer tillsammans med byggherrar och arkitekter. En sorts federal samförståndsprincip. Här tror man på det goda samtalet mellan profession och marknad. Byggbolagen fick sina plättar i ett givet mönster. Ett halvt steg mot den förhandlingsplanering som blir allt vanligare. De olika politiska majoriteterna har sett för lite ”stadsmässighet” eller för få kommunala lokaler beroende på politisk färg. Det finns planer på att använda sig av den här projektgruppsmodellen inför kommande stora planprojekt, som det i Värtahamnen eller Norra Station. Det är nu inte säkert eftersom modellen kritiserats för sin självständighet och starka styrning av byggandet. Under den här principen skulle man också kunna placera in utbyggnaden av Nordvästra Kungsholmen, även om styrningen från ledningshåll där var större, projektsjälvständigheten inte lika utmanande.
|