|
Fotograf: Annika Jansson Selim.
|
|
OMSLAGET: Konstfack flyttar. Foto: Annika Jansson Selim.
Som redaktör för en medlemstidning undrar man alltid: Vad tycker egentligen läsarna? Vi beslöt oss för att ta reda på det.
Strax före midsommar genomförde vi en läsarundersökning som blir klar lagom till nästa nummer. Då faller domen och vi får höra vad 400 slumpvis valda läsare tycker om oss. Vad de vill ändra på. Det blir en spännande väntan under sommaren.
Det hör inte till vanligheterna att redaktionen ger läsanvisningar. Men det här numret är ett undantag:
Ta Arkitekten i ena handen, kudden i den andra. Vandra i sakta mak mot hängmattan. Sätt dig försiktigt i den, dra upp benen, huvudet mot kudden. Bläddra, läs – den här gången bakifrån -– vagga skönt och hör trädens sus.
Eller som de säger på Hawaii: Hang loose.
Eller ”Dä gunger gôtt”, som i Hagfôrs.
Ta god tid på dig. Det finns mycket att läsa. Inte minst debatten, som fortsätter att slå alla rekord. 16 sidor, om man räknar med Ragnar Uppmans artikel på sidan 38. Väldigt roligt, tycker vi, det är ett bevis på att tidningen fungerar som det är tänkt.
Trevlig läsning.
Trevlig sommar.
Per Lander
…är Jan-Krister Boman, som fick motta Stockholms Arkitektförenings pris i samband med den årliga Vårrevyn i mitten av juni. Priset bestod av en bukett irisar, en skulptur av konstnären Eva Rosengren samt 15.000 kronor.
Du har dragit igång många projekt under åren. Juryn kallar dig en outtröttlig och hängiven ambassadör för arkitekternas kulturfrågor, internationellt och på Stockholmsscenen. Känner du dig som en ambassadör?
– Jag reser runt mycket, ordnar utställningar och föreläser, men ordet ambassadör känns pretentiöst. Jag har ju ingen plattform så jag ser mig fortfarande som en engagerad gräsrot, som hållit på i 30 år.
Du är bland annat engagerad i Aalto-biblioteket i Viborg, Solidarity House i Bosnien och Kulturarv utan gränser. Hur står det till med de projekteten idag?
– Till hösten överlämnas Ship to Bosnias Solidarity House till det lokala förvaltningsrådet och Tuzla kommun. Den svenska regeringen bidrar med 700.000 kronor till Viborgsinsamlingen, som jag är projektledare för och det har stort symbolvärde inför omvärlden. Kulturarv utan gränser verkar på många sätt och är världsberömt.
Enligt juryn är du en osjälvisk försvarare av etik och idealitet i arkitekturfrågor. Hur orkar du vara så engagerad i så mycket?
– Jag känner att jag behövs. Under 1970-talet hörde det till folkbildningen att engagera sig, nu för tiden är folk egoister. Arkitekter behöver synas i andra sammanhang än vid ritborden. Det finns en stor nyfikenhet på arkitektur ”där ute”.
Vad betyder priset för dig?
– Det är ett erkännande av att det jag hållit på med i så många år är viktigt. Jag kan känna mig nöjd över det jag åstadkommit. Jag är jätteglad över att de vågade ge mig priset. Det ger mig energi att fortsätta ett tag till och jag hoppas jag kan engagera fler, framför allt yngre arkitekter. Det finns mycket ogjort än.
Kerstin Persson