Rapport från Palestina

Tre svenska arkitekter - Joanna Heilig, Johan Mårtelius och Snorre Lindquist - har rest runt i Palestina som observatörer för Sveriges Arkitekter. Resan arrangerades av Palestinagrupperna med stöd av svenska UD.

Av Joanna Heilig

Fotograf: Joanna Heilig. Vi står på bergskrönet vid utkanten av byn Bitunia. Landskapet tar andan ur oss. Terrasserade kullar rullar bort i oändligheten. Cypresserna står som svarta streck i blågröna olivlundar. Mandelträdens vitblommande kronor svävar som molntussar i den mjuka luften. Vi ser Jerusalem, anar Medelhavet. Långt borta blänker en spikrak bypass road. Under våra fötter äter sig barriärbygget fram mot byn, ett 40 meter brett gult sår skär över kullarna. 70 procent av byns jordbruksmark ligger på fel sida av taggtråden.

Vi är tre svenska arkitekter. Vi reser runt på uppdrag av vårt yrkesförbund för att ta reda på tillståndet för landets kultur- och naturarv. Vi färdas bekvämt på bypass roads med en israelskyltad bil. Vi går till fots genom spärrarna och hoppar in i en ny minibuss på andra sidan. Ibland klättrar vi över de stenhögar som blockerar de palestinska vägarna. Visst har vi köat i checkpoints, men nästan alltid kommit fram; vi har svenska pass.

Yara Al Shareef som visar oss byn är en mycket ung kollega. I Bitunia har hon huvudansvaret för det lokala restaurerings- och bebyggelseutvecklingsprojektet, och förhandlar om allt från ägoskiften till kvaliteten på kalkbruket med gubbarna i byrådet. Yara har inget pass, utan "grönt kort", vilket inte ger tillträde till östra Jerusalem. Där bor hennes familj, som hon inte sett på tre år. Avståndet är några kilometer.

Det är lätt för vem som helst, men ändå särskilt för oss arkitekter, att se hur det lilla som återstår av palestiniernas livsmiljö och kulturarv hotas av slutlig förstörelse. Västbankens tätt sammanvävda samhällen har blivit till isolerade öar utan utrymme för varje sund utveckling. Bosättningarna, "säkerhetsbarriären" och annekteringen av östra Jerusalem ingår härvidlag i samma destruktiva mönster. Bristen på vatten och mark i det tätbefolkade landet förvärrar konsekvenserna, men är inget naturgivet tillstånd, utan i sig resultatet av den israeliska expansions- och exploateringspolitiken. På vår resa har vi sett ockupationsmakten utövas med en förfärande likgiltighet för de mänskliga och miljömässiga konsekvenserna, och med en märklig blindhet inför landets mångkulturella historia.

Betlehems mest akuta planeringsproblem är att hitta en ledig markplätt för ny soptipp. I Hebron ska 4000 människors hem rivas för en bypass åt 400 aktivister. Bosättare släpper ut sitt avloppsvatten rakt på ett flyktingläger. Vi inbillar oss gärna att i ett sådant läge måste bekymmer för hotade stadskärnor, sprängda kulturbyggnader, nerhuggna olivlundar och eroderande jord framstå som en overklig lyx.

Men vi har fel. Att inte ge upp sitt kulturarv handlar om både värdighet och överlevnad. Osannolikt framgångsrika projekt genomförs under osannolikt svåra yttre omständigheter - restaurering av hus och städer, inventering av historiska byggnader, kartläggning av vatten- och naturresurser, upplysningsverksamhet bland skolbarn, uppbyggnad av en fungerande lagstiftning.

På vår resa har vi mött kunniga och hårt arbetande kollegor, som kämpar för att en framtid ska vara möjlig. De var glada att träffa oss. Vad de vill ha av oss är inte något "bistånd". De har svårt att ens träffa varandra, men vill just därför upprätthålla vad vi skulle anse normala professionella kontakter med omvärlden. De har konkreta förslag på studentutbyte, praktik, seminarier och gemensamma projekt. De talar aldrig om sin personliga utsatthet. De gömmer kopior av sina ritningsarkiv hos vänner, använder svaga lås för att få dörrarna mindre sönderslagna vid razzior, och sköter jobbet med hjälp av satellitlänkar och färsk datateknik. Kontrasten mellan deras hängivenhet och verkligheten omkring dem är hjärtskärande men - vågar man tro - hoppfull?

Timmar efter att jag sänt en första reserapport till Arkitekten ser jag i dagstidningen att den dolda agendan nu blivit öppen. Vad palestinierna länge vetat, och vi med vår yrkestränade blick så tydligt kunnat se på vår resa - på kartor och satellitbilder lika mycket som direkt ute i landskapet - får hädanefter nämnas vid namn. Mr Sharon har fått klartecken av allierad supermakt att "i all evighet" behålla precis de 46 procent av Västbanken som håller på att stängslas in. Det kallas "facts on the ground". Konsekvenserna för landet och dess invånare kallas inte "facts on the ground".

När allt som finns kvar av gamla byar är klungor av den livskraftiga kaktus som bönderna använt till djurinhägnad, och valda rester av Hebrons gamla stad, likt dagens Jaffa, blivit till ett Skansen - kommer vi att kunna säga att vi ingenting visste?