Arkitekten september 2008

PDF-version

25 september 2008

Internationellt så det förslår

Värderade kollegan Arkitektur tar till klassisk boxarjargong när man beskriver sin egen förträfflighet: Störst, bäst, vackrast. Mest kände tidigare användare av uttrycket är Cassius Clay, som senare bytte namn till Muhammad Ali. Han blev känd inte bara för att vara världens bäste boxare utan också för att ha världens största ego.

Och visst, det är bara att gratulera Arkitektur till att ha fått ungefär lika goda omdömen av sina läsare, som Arkitekten fått av arkitekterna. Däri ligger ju skillnaden, som gör att de båda tidningarna inte är helt jämförbara. Arkitekten läses av praktiskt taget alla arkitekter, och inte av så många andra, medan Arkitektur har en stor del av sina läsare utanför arkitekt­kåren. Vi tävlar alltså i olika klasser, och kan om vi vill båda utropa oss till världsbäst i vår klass.

De båda tidskrifterna har dessutom olika fokus. Arkitektur har sitt fokus på att dokumentera arkitektur, främst svensk sådan. Arkitekten har sitt fokus på arkitektarbetet och dess villkor och förutsättningar. Vilket inte hindrar att vi ibland tangerar samma ämne. Vi läser exempelvis i senaste Arkitektur att nästa nummer ska innehålla ett stort reportage om Ryssland –samtidigt som vi själva är mitt uppe i arbetet med just ett sådant. Resultatet ser du i detta nummer, som också i övrigt har en stark internationell prägel:

Ryssland. Frankrike. Mer Frankrike. Zanzibar. Shanghai. Venedig. Och så lite Sverige. Håll till godo!

Per Lander

Arkitekt i hetluften

...är Bengt Lindroos, som fyller 90 år den 22 september och samtidigt kommer ut i bokform.

Har den äran att gratulera, hur ska du fira?

– Det blir mottagning på Konstakademien. Vill du komma?

Ja, tack, det vore trevligt. Jag väntar också på att få se din bok, som är "skitbra och intressant", enligt förläggaren Olof Hultin på Arkitektur förlag. Hur skulle du själv recensera den?

– Den är annorlunda än andra arkitektböcker. När jag berättar om projekten skriver jag inte så mycket om att de är byggda i glas och betong, utan mer om vad vi hade för problem att lösa och hur det blev. Allt uppmjukat med teckningar, från Blandaren bland annat. Den är mer nöjsam än andra monografier. Och så är den nog rätt vacker. Och så talar jag om min hustru, det brukar inte arkitekter göra. Skitbra och intressant, ha ha, jaså sa han så?

Du har mer på gång, hur går det med kataloghuset Norrpada?

– Det har byggts två i Sverige och nu har de sålt ett första i Ryssland. Där har de fått beställning på större hus. Istället för 85–325 kvadrat vill de nu ha 450–500. Grundstommen är densamma, tre rum runt ett atrium, i ryggen kök och teknik. Från 325 kvadrat kan jag lägga till ytterligare rum på sidorna.

Fler jobb?

– Barnbarnen bygger, då ritar jag. Nu är det en påbyggnad till sondotterns villa i Tranholmen. Annars är det ett kvarter i Gamla stan som ständigt förändras.

Vilken är den bästa åldern för en arkitekt?

– Det är ett gammelmansyrke, det är klart. Men inte vet jag om man är på sin höjd så här dags... Nej, det är så olika, det beror på var och en.

Annika Jensfelt